Nonsuicidal self-injury (NSSI), the deliberate harm to one’s body without suicidal intent, is a significant concern among adolescents, often serving as a means to regulate overwhelming emotions. This thesis explores the role of emotion regulation (ER) in the developmental course of NSSI during adolescence, employing quantitative and qualitative methods that include cross-sectional and longitudinal data from both clinical and community samples.

Study I (n = 3,169) investigated the relationship between child abuse and lifetime NSSI in older adolescents aged 16 to 19 years (M = 18.1, SD = 0.5), finding that ER difficulties and trauma symptoms fully mediated this association. This finding underscores ER as a key mechanism linking early adversity to NSSI. Study II (n = 198) examined the development of ER difficulties over time using latent transition analysis, identifying five distinct profiles of ER difficulties among early adolescents aged 13 to 16 years (M age at T1 = 14.20, SD =0.58). Most adolescents reported no or low levels of ER difficulties, and the majority of those reporting difficulties improved over time. One unique and unstable group was identified, marked by high impulsivity during emotional distress. This group decreased in size over time, with parental support and gender emerging as potential influences on ER development. Studies III (n = 21, M age = 21.2, SD = 0.8) and IV (n = 26, M age = 21.2, SD = 0.8) provided a qualitative perspective on NSSI cessation and healthcare experiences, using interviews with young adults with lived experience of NSSI during adolescence. Participants described how internal, relational, and contextual changes facilitated cessation, all of which were interpreted as improving ER. Additionally, their reflections on healthcare emphasized the value of a collaborative understanding, cognitive and emotional growth, and stable and validating therapeutic relationships. These processes can also be viewed as affecting ER, further highlighting its role in healthcare.

In conclusion, this thesis adds to the understanding of how ER specifically relates to the development of NSSI. Focusing on ER could potentially prevent the development of NSSI, even in those with experience of child abuse. Encouragingly, ER is dynamic and modifiable; most adolescents report improvement over time, which can be shaped by factors such as gender and parental support. However, for those who continue self-injuring, the persistence of NSSI may reflect a lack of access to, or reinforcement of, alternative ER strategies. Importantly, the cessation of NSSI is closely tied to the strengthening of ER, often facilitated by meaningful interpersonal connections, supportive environments, and validating therapeutic care. These findings point to the importance of interventions that enhance ER and the broader emotional context surrounding adolescents, with implications for prevention, treatment, and mental health services. For example, ER could be enhanced through mental health professionals’ treatment of patients, using validation and collaboration.

Att skada sig själv avsiktligt, utan att ha för avsikt att dö, är vanligt förekommande hos ungdomar. Självskadebeteende används ofta som en strategi för att hantera känslor. I denna avhandling undersöks vilken roll förmågan att reglera känslor, så kallad emotionsreglering, har i utvecklingen, vidmakthållandet och upphörandet av självskadebeteende under ungdomsåren. Arbetet bygger på både kvantitativa och kvalitativa metoder, och inkluderar data från såväl skolungdomar som unga vuxna med erfarenhet av självskadebeteende och psykiatrisk vård under ungdomsåren.

I Studie I analyserades sambandet mellan olika former av övergrepp under barndomen och självskadebeteende hos ungdomar i åldern 16 till 19 år (n = 3,169). Resultaten visade att erfarenhet av övergrepp under barndomen ökade risken för svårigheter med emotionsreglering och traumasymtom, vilket i sin tur ökade risken för självskadebeteende.

Studie II följde ungdomar i åldern 13-16 år (med medelåldern 14,2 år vid start, n = 198) över tid för att se hur deras förmåga att reglera känslor utvecklades. De flesta ungdomar hade inga eller få självrapporterade emotionsregleringssvårigheter, och generellt förbättrades förmågan med åren. En grupp ungdomar visade dock höga nivåer av svårigheter inom alla områden av emotionsreglering. En annan mindre grupp uppvisade specifika svårigheter med impulsivitet vid emotionell påfrestning. Denna grupp blev mindre över tid, och stöd från föräldrar sågs påverka denna förbättring. Pojkar förbättrades också i sina självrapporterade emotionsregleringssvårigheter i större utsträckning än flickor.

Studie III (n = 21) och IV (n = 26) ger en djupare inblick i emotionsregleringens roll vid självskadebeteende över tid genom intervjuer med unga vuxna (medelålder 21,2 år) som tidigare haft erfarenhet av självskadebeteende. Emotionsreglering tolkades ha en avgörande roll i upphörandet av självskadebeteende, där förändringar i deltagarnas inre, i deras relationer och i deras livssituation möjliggjorde förbättrad emotionsreglering och därigenom upphörandet. I deras erfarenheter av vården framhävdes betydelsen av gemensam förståelse av självskadebeteendet och överenskommelse kring inriktningen på behandlingen, kognitiv mognad och framförallt stabila och validerande terapeutiska relationer – faktorer som indirekt kan ses bidra till en stärkt förmåga att reglera känslor.

Sammantaget visar avhandlingens resultat att emotionsreglering är en nyckelfaktor i både uppkomsten och upphörandet av självskadebeteende. Svårigheter med emotionsreglering förklarar sambandet mellan barndomsövergrepp och självskadebeteende, vilket antyder att insatser som stärker denna förmåga kan förebygga självskadebeteende även hos de med traumatiska barndomserfarenheter. Emotionsreglering framträder som en dynamisk och påverkbar färdighet, där faktorer som kön och föräldrastöd har betydelse. Att sluta skada sig själv hänger nära samman med förbättrad emotionsreglering, vilket i sin tur ofta möjliggörs genom meningsfulla relationer, stödjande miljöer och vård som präglas av förståelse och bekräftelse. Dessa fynd understryker vikten av att preventiva, behandlande och omvårdande insatser inte bara fokuserar på individens förmåga att reglera känslor, utan också på att stärka det stödjande nätverk som omger ungdomar – i familjen, skolan och vården