Children with Speech, Language and Communication Needs (SLCN) constitute a broad and diverse group. In this thesis, the term is used to refer to children with Developmental Language Disorder (DLD) or phonologically based Speech Sound Disorder (SSD), as these conditions fall within the scope of the included studies.

Children with SLCN often face challenges in everyday life due to their difficulties, for example in terms of a negative impact on their interaction with peers. Accordingly, improved everyday communication and social inclusion are commonly reported by caregivers as primary goals for treatment outcomes. Speech-Language Pathologists (SLPs) have also emphasised that it is important that their services target abilities relevant to the children’s daily communication. However, SLPs in Sweden traditionally meet children with SLCN in clinical settings within the healthcare system, rather than in the children’s everyday environments. Thus, SLPs often have limited direct access to children’s everyday abilities and challenges, and must therefore rely on other sources to obtain this information. Video recordings from home environments may offer an efficient means of accessing such information. While video recordings are currently used within certain parental programs in Swedish SLP services, their use outside of these programs remains largely unexplored.

The overarching aim of this thesis is to advance knowledge about SLP services provided to preschool children with SLCN in Sweden, with a focus on how these services align with the children’s everyday lives. Furthermore, the thesis seeks to contribute insights into the use of video recordings as part of clinical service delivery. The thesis comprises four studies, each addressing this aim from different perspectives.

Study I was an investigation of how SLPs in Sweden align their clinical practices to the everyday language and communication abilities of children with (D)LD, and their use of video recordings as part of clinical practices. A web-based questionnaire was answered by 163 SLPs. The findings suggested that information about children's everyday abilities was primarily collected through caregiver reports and observations of the children at the clinic. The use of video recordings for clinical purposes was very limited.

In Study II, the aim was to extend current knowledge about possibilities and challenges encountered by Swedish SLPs in targeting aspects of everyday language and communication in children with DLD. Unstructured focus-group discussions were conducted with a total of 15 SLPs participating. The results demonstrated that the SLPs viewed themselves as detached from the children’s everyday context. Collaboration with caregivers and (pre)school staff was emphasised for aligning services with children’s everyday life. However, the SLPs often experienced a gap between different stakeholders, and this was a challenge for providing the most appropriate care. The services that the SLPs could offer were largely regulated by local routines, and children requiring more extensive care were sometimes disfavoured by these routines.

Study III was an exploration of how a treatment approach using video recordings from children’s home environment might supplement regular SLP treatment for preschool children with SLCN. Four children and their caregivers first received regular treatment at their SLP clinic, followed by a new video-based treatment approach. The video-based treatment invited the caregivers to reflect on their child’s language use and positioned them as experts on their child. The video recordings provided the SLP with insights into the child’s everyday abilities and served as a foundation for caregiver coaching and collaborative discussions based on real-life situations.

In Study IV the aim was to investigate how the video-based treatment, explored in Study III, was perceived by caregivers to children with SLCN, in relation to regular SLP treatment. The caregivers were interviewed at three occasions during the treatment process. The videobased approach was described to enhance caregivers’ sense of involvement, although the role of the SLP as an expert remained central. Caregivers appreciated the concrete methods used in regular treatment but found the video recordings helpful in aligning support with the children’s everyday abilities. Video-based coaching was perceived as more tangible than regular treatment, due to its grounding in real-life situations, but newly introduced practices were difficult to sustain.

The main findings of this thesis suggest that the alignment of SLP services in Sweden with the everyday lives of children with SLCN largely depends on the abilities and circumstances of the children’s caregivers. Although video recordings are rarely used routinely in clinical practice, they hold significant potential to provide SLPs with important insights into children’s everyday abilities and to serve as a foundation for caregiver coaching based on real-life situations. Integrating video from children’s home environments into existing SLP routines could thus be a simple way to enhance the alignment of the services with the daily lives of children with SLCN and their families.

Barn med tal-, språk- och kommunikationssvårigheter (på engelska Speech, Language and Communication Needs, SLCN) utgör en bred och varierad grupp. I den här avhandlingen används begreppet som en övergripande term för barn med utvecklingsrelaterad språkstörning samt barn med fonologisk språkstörning, eftersom det är dessa barn som står i centrum för avhandlingen.

Barn med SLCN möter ofta utmaningar i vardagen, till exempel genom svårigheter i samspelet med jämnåriga. För många vårdnadshavare är förbättrad vardagskommunikation och ökad social delaktighet de viktigaste målen med logopedbehandling. Även logopeder betonar vikten av att insatserna ger effekt på färdigheter som är relevanta i barnets vardag. I Sverige träffar logopeder traditionellt förskolebarn med SLCN i kliniska miljöer inom hälso- och sjukvården, snarare än i barnets vardagsmiljö. Därmed saknar logopederna direkt tillgång till barnets vardagliga förmågor och utmaningar och behöver andra källor för att få information om detta. Videoinspelningar från hemmiljön kan vara ett effektivt sätt att få insyn i barnets vardag och används redan inom vissa föräldraprogram i svensk logopedisk verksamhet. Användningen utanför dessa program är dock fortfarande i stor utsträckning outforskad.

Det övergripande syftet med denna avhandling är att öka kunskapen om logopediska insatser för förskolebarn med SLCN i Sverige, med fokus på hur dessa insatser relaterar till barnens vardagsliv. Avhandlingen syftar även till att bidra med insikter om användningen av videoinspelningar som en del av de logopediska insatserna. Avhandlingen består av fyra delstudier som belyser syftet ur olika perspektiv.

I Studie I undersöktes hur logopeder i Sverige arbetar för att koppla de insatser de erbjuder förskolebarn med språkstörning till barnens vardagliga språk- och kommunikationsförmågor, samt logopeders användning av videoinspelningar som del i det kliniska arbetet. En webbaserad enkät besvarades av 163 logopeder. Resultaten visade att information om barnens vardagliga förmågor främst samlades in genom beskrivningar av vårdnadshavare och observation av barnen på kliniken. Användningen av videoinspelningar i kliniskt syfte var mycket begränsad.

I Studie II var syftet att utöka kunskapen om de möjligheter och utmaningar som svenska logopeder möter i arbetet med barn med språkstörning, i relation till att rikta insatserna mot barnens vardagliga språk och kommunikation. Ostrukturerade fokusgruppsdiskussioner genomfördes med totalt 15 deltagande logopeder. Resultaten visade att logopederna uppfattade sig som avskilda från barnens vardagskontext. Samarbete med vårdnadshavare och personal i (för)skola beskrevs som centralt för att koppla de logopediska insatserna till barnens vardagsliv. Samtidigt upplevde logopederna ofta ett glapp mellan de olika aktörerna vilket utgjorde en utmaning för att kunna erbjuda ändamålsenlig vård. De insatser som logopederna kunde erbjuda styrdes i stor utsträckning av organisatoriska rutiner, och barn med mer omfattande behov missgynnades ibland av sådana strukturer.

I Studie III utforskades hur ett behandlingsupplägg med videoinspelningar från barnets hemmiljö kan komplettera ordinarie logopedisk behandling för förskolebarn med SLCN. Fyra barn och deras vårdnadshavare fick först reguljär behandling på sin logopedmottagning, följt av ett nytt videobaserat behandlingsupplägg. Den videobaserade behandlingen uppmuntrade vårdnadshavarna att reflektera över sitt barns språkanvändning och positionerade dem som experter på sitt barn. Videoinspelningarna gav logopeden insyn i barnets vardagliga förmågor och utgjorde även en grund för handledning och samtal med vårdnadshavare, baserat på verkliga situationer.

Fokus för Studie IV var att undersöka hur den videobaserade behandlingen som utforskades i Studie III, upplevdes av vårdnadshavare till barn med SLCN, i relation till reguljär logopedisk behandling. Vårdnadshavarna intervjuades vid tre tillfällen under behandlingsprocessen. Det videobaserade upplägget beskrevs öka vårdnadshavarnas känsla av delaktighet, även om logopedens roll som expert förblev central. Vårdnadshavarna uppskattade de konkreta arbetssätten i den reguljära behandlingen, men upplevde att videoinspelningarna hjälpte till att bättre anpassa stödet till barnens vardagliga förmågor. Den videobaserad handledningen upplevdes som mer konkret, då den var förankrad i verkliga situationer, men nya arbetssätt och strategier var svåra att upprätthålla över tid.

Resultaten i denna avhandling visar att kopplingen mellan logopediska insatser för förskolebarn med SLCN och barnens vardagliga förmågor och behov i hög grad beror på vårdnadshavares förmågor och förutsättningar. Vidare används videoinspelningar sällan i klinisk praktik utanför föräldraprogram. Avhandlingens resultat visar dock att videoinspelningar från barnets vardag har potential att ge logopeder värdefull information om barns vardagliga färdigheter. De kan också utgöra en utgångspunkt för behandling genom att fungera som grund för handledning av vårdnadshavare utifrån verkliga vardagssituationer. Att använda videoinspelningar från barnens vardag kan därför vara ett relativt enkelt sätt att ytterligare anpassa insatserna efter varje barns och familjs förmågor och livssituation.