This dissertation explores how very young children (1–3 years old) in Swedish preschools encounter and engage with science through everyday play and interactions. The study aims to generate knowledge about how emergent science learning takes shape in early childhood education and how children’s actions, individually and together with peers and preschool teachers, can be understood as scientific meaning-making.

The theoretical framework is grounded in symbolic interactionism, highlighting how meaning emerges through social interaction and the use of social objects. Methodologically, the study draws on a constructivist grounded theory approach, based on ethnographic fieldwork including video observations, field notes, and informal conversations in several preschool settings.

The analysis identifies recurring patterns in children’s meaning-making: exploring independently (en-skapar), co-creating with peers (kamrat-skapar), and jointly creating with teachers (barn-pedagog-skapar). Central strategies in these processes are repetition, variation, and synthesis, which support children’s bodily, cognitive, and conceptual engagement with scientific phenomena such as gravity, friction, and magnetism. The study also shows that teachers play a crucial role: when they respond to and extend children’s initiatives, spontaneous and meaningful science learning opportunities arise, whereas children’s explorations risk being overlooked when teachers are absent or inattentive.

The findings contribute to the growing field of research on emergent science by providing insights into how very young children’s everyday actions can be seen as foundational scientific practices. Pedagogical implications include the need for attentive and responsive teaching, access to rich environments and materials, and the use of scientific language to gradually deepen children’s conceptual understanding. The study underscores preschool as a key arena for fostering curiosity, wonder, and long-term interest in science, not by transmitting facts but by creating conditions for children’s own explorations in dialogue with peers, materials, and educators.

Denna studie undersöker hur de yngsta barnen (1–3 år) i svenska förskolor möter och engagerar sig i det som kan omvandlas till naturvetenskap genom vardaglig lek och interaktion. Syftet är att generera kunskap om hur begynnande naturvetenskapligt lärande tar form i förskolan och hur barns handlingar, både på egen hand, tillsammans med andra barn och i samspel med pedagoger, kan förstås som meningsskapande processer kopplade till naturvetenskap.

Det teoretiska ramverket utgår från symbolisk interaktionism, vilket synliggör hur mening skapas genom social interaktion och användningen av sociala objekt. Metodologiskt vilar studien på en konstruktivistisk grundad teori-ansats, baserad på etnografiskt fältarbete med videoobservationer, fältanteckningar och informella samtal i flera förskolemiljöer.

Analysen identifierar återkommande mönster i barns meningsskapande: att utforska själv (en-skapar), att samspela med andra barn (kamrat-skapar) och att gemensamt skapa med pedagoger (barn-pedagog-skapar). Centrala strategier i dessa processer är upprepning, variation och syntes, vilka stödjer barns kroppsliga, kognitiva och begreppsliga utforskande av naturvetenskapliga fenomen såsom gravitation, friktion och magnetism. Studien visar även att pedagogernas roll är avgörande, när de fångar upp och utvecklar barns initiativ uppstår spontana och meningsfulla lärande-situationer, medan barns utforskande riskerar att förbises när pedagoger är frånvarande eller inte uppmärksammar barnens frågor.

Studien bidrar till den växande forskningen om begynnande naturvetenskap genom att synliggöra hur de yngsta barnens vardagliga görande kan förstås som grundläggande naturvetenskapliga praktiker. De pedagogiska implikationerna pekar mot vikten av en lyhörd och närvarande pedagogik, tillgång till rika miljöer och material samt användningen av ett naturvetenskapligt språk för att successivt fördjupa barns begreppsliga förståelse. Studien framhåller förskolan som en central arena för att väcka nyfikenhet, förundran och långsiktigt intresse för naturvetenskap, inte genom att förmedla färdiga fakta, utan genom att skapa villkor för barns egna undersökande i dialog med andra barn, material och pedagoger.