Andelen folkhögskoledeltagare med funktionsnedsättningar och diagnoser ökar och folkhögskollärare efterfrågar ökade specialpedagogiska kunskaper för att möta mer heterogena deltagargrupper. Samtidigt finns studier som pekar mot att folkhögskolor redan möter dessa grupper bättre än många andra utbildningsanordnare. Det verkar vara så att folkhögskollärare ofta tillämpar ett arbetssätt som liknar specialpedagogernas utan att vara medvetna om det och utan att ha ett språk för att reflektera kring det. I det här kapitlet lyfts några specialpedagogiska perspektiv och strategier som kan synliggöra en del av det inkluderingsarbete som sker i folkhögskollärares klassrum och som kan förklara varför deltagare med diagnoser ofta trivs och lyckas på folkhögskola.