Syftet med studien var att undersöka hur sexuella övergrepp i skolan, utförda av en lärare mot elev, diskursivt framställs i två dokumentärer. Tidigare forskning visar att medier har stor makt att forma förståelsen av sexuellt våld, samtidigt som forskningsfältet är begränsat, vilket motiverar vidare studier. Studien fokuserar på vilka bakomliggande faktorer som framställs som möjliggörande av våldet, vilka lösningar som presenteras samt hur gärningsman och offer konstrueras. Den teoretiska utgångspunkten är feministisk teori, socialkonstruktionism och en Foucault -inspirerad verktygslåda, med diskursanalys som metod.

Resultaten visar flera parallella diskurser vilka sammantaget bidrar till ett strukturellt möjliggörande av våldet: okunskap och oansvar, misstro och trivialisering samt tystnad och lojalitet. Gärningsmannen framställs både som vem som helst och som ett empatilöst monster, medan offren konstrueras som små och sårbara men samtidigt som handlingskraftiga. Studien bidrar med en mer nyanserad bild än tidigare forskning och kan möjligt stimulera kritisk reflektion kring mediala framställningar.

The study examines how sexual abuse in schools, committed by a teacher against a student, is discursively represented in two documentaries. Previous research shows that the media has significant power to shape the understanding of sexual violence, while the field of research is limited, which motivates further studies. The study focuses on factors portrayed as enabling the abuse, proposed solutions, and constructions of perpetrator and victims. The theoretical framework is based on feminist theory, social constructionism, and a Foucault-inspired toolkit, with discourse analysis as the method.

The findings identify several coexisting discourses: ignorance and irresponsibility, distrust and trivialization, and silence and loyalty, which collectively facilitate the abuse structurally. The perpetrators are portrayed both as anyone and as empathy-free monsters, while the victims are constructed as small and vulnerable but simultaneously as empowered. The study provides a more nuanced picture than previous research and can encourage critical reflection on media representations.