Studiens syfte är att öka kunskapen om förskollärares perspektiv på hur muntligt berättande kan fungera som ett pedagogiskt redskap i förskolan. Studien undersöker därför förskollärares uppfattningar om hur barns agens, delaktighet och inflytande möjliggörs eller begränsas i berättande. Studien utgår från sociokulturell teori och barndomssociologi, där verbalt och icke-verbalt språk, samspel och förskollärares responsivitet ses som centrala för barns möjligheter att påverka sin vardag i förskolan. Data består av intervjuer med utbildade förskollärare verksamma i svenska förskolor. Studiens resultat visar att ett lyhört och följsamt förhållningssätt, responsiv pedagogik och kompetens i strategier för interaktivt muntligt berättande är betydande för att möjliggöra barns agens, delaktighet och inflytande i berättande. Förskollärarens medvetenhet om sin egen barnsyn är av vikt för att se och stötta barns agens. Samtidigt är en positiv inställning och självsäkerhet i den egna berättarförmågan avgörande för berättarformens användning som ett pedagogiskt verktyg i förskolan. Även kunskap om vad muntligt berättande är framstår som betydande för att öka förskollärares intresse och motivation att medvetet och pedagogiskt välja att använda muntligt berättande i förskolan. Vidare visar resultaten att muntligt berättande kan främja inkludering av alla barn, även barn med mindre utvecklat verbalt språk, när icke-verbalt språk och rekvisita används.