Medtech-startups verkar i ett ekosystem där värde sällan kan skapas av en enskild organisation. Ingen aktör besitter samtliga resurser, kompetenser och institutionella förutsättningar som krävs för att utveckla och realisera medicintekniska (medtech) innovationer, vilket gör att samverkan mellan startups, etablerade företag, stödorganisationer, regioner och regulatoriska aktörer blir central. Tidigare forskning har dock i hög grad behandlat värdesamskapande (VCC) antingen utifrån aktörscentrerade intressentramverk eller på en mer abstrakt teoretisk nivå, vilket lämnar förståelsen av den specifika dynamiken i medtech-ekosystem ofullständig. Denna lucka adresseras i föreliggande studie.

Syftet är att, utifrån olika perspektiv på värdeskapande, identifiera vilka framgångsfaktorer som möjliggör samskapande av värde inom medtech. Studien är genomförd som en kvalitativ flerfallstudie med 15 semistrukturerade intervjuer fördelade över fyra organisations­typer inom medtech: startups, etablerade företag, stödorganisationer, samt regioner. En abduktiv ansats tillämpas där teoretiskt härledda kategorier kombineras med framvuxna mönster, och analysen vägleds av en analysmodell som kombinerar perspektiv från värdeteori, intressent­teori och nätverks­perspektivet.

Resultaten visar att VCC framträder som ett relationellt fenomen som är distribuerat över ekosystemet snarare än drivet av enskilda organisationer. Studien identifierar fem ömsesidigt förstärkande aktörsegenskaper som möjliggör VCC: extern orientering, strategiskt samarbete, dialogisk förmåga, kontinuitet och förnyelse, samt institutionell navigerings­för­måga. Rela­tioners betydelse för VCC bestäms i högre grad av funktionerna de fyller, såsom direkt värdeskapande, indirekt möjliggörande, strukturerande eller riskhanterande relationer, än av den aktörskategori de tillhör. Samma relationer som möjliggör VCC rymmer även potential för värdesamdestruktion (VCD) när mål, tidshorisonter eller institutionella villkor skiljer sig åt mellan aktörer. Den institutionella miljön framträder samtidigt som både begränsning och hävstång för värdesamskapande.

Studien drar tre slutsatser: framgångsfaktorerna för VCC bygger på förmågan att etablera, underhålla och funktionellt aktivera relationer med kompletterande aktörer; eftersom fram­gångsfaktorerna är relationella förskjuts ansvaret för VCC till ekosystemnivå; samt att den institutionella miljön fungerar som både begränsning och hävstång. Studien rekommenderar att medtech-startups behandlar nätverksbyggande som en strategisk kärnaktivitet, att övriga eko­system­aktörer tar ett aktivt nätverksförmedlande ansvar, och att regulatoriska aktörer involverar medtech-startups i regelutformning. Studien bidrar teoretiskt genom att lyfta VCC som ett relationellt fenomen, introducera ett funktionellt perspektiv som komplement till aktörsbaserad intressentteori, samt visa att VCC och VCD kan rymmas inom samma relationer. Praktiskt bidrar studien genom att synliggöra konkreta fram­gångsfaktorer för aktörer inom medtech-ekosystemet.

In medtech ecosystems, value is rarely created by a single organisation. No actor possesses the full set of resources, competencies and institutional preconditions required to develop and realise medical technology innovations, making collaboration between startups, established companies, support organisations, regions and regulatory actors essential. However, prior research on value co-creation (VCC) has largely approached the phenomenon either through actor-centred stakeholder frameworks or at a higher level of theoretical abstraction, leaving the specific dynamics of medtech ecosystems insufficiently understood. This study addresses that gap.

Drawing on multiple perspectives on value creation, the study identifies the success factors that enable value co-creation within medtech. It is conducted as a qualitative multiple-case study based on 15 semi-structured interviews across four types of medtech organisations: startups, established firms, support organisations and regions. An abductive approach combines theore­tically derived categories with empirically emerging patterns, guided by an analytical frame­work integrating value theory, stakeholder theory and a network perspective.

The findings suggest that VCC emerges as a relational phenomenon distributed across the ecosystem rather than driven by individual organisations. Five mutually reinforcing actor capabilities are identified as enablers of VCC: external orientation, strategic collaboration, dialogic capability, continuity and renewal, and institutional navigation. The significance of relationships for VCC is determined more by the functions they fulfil, such as being direct value-creating, indirectly enabling, structuring or risk-managing, than by the actor categories involved. Importantly, the same relationships that enable VCC also carry the potential for value co-destruction (VCD) when goals, time horizons or institutional conditions diverge between actors. The institutional environment emerges as both a constraint and a leverage point for value co-creation.

Three conclusions are drawn. First, success factors for VCC rest on the capability to establish, sustain and functionally activate relationships with complementary actors. Second, because these success factors are relational, responsibility for VCC shifts from the organisational to the ecosystem level. Third, the institutional environment operates simultaneously as constraint and leverage. The study recommends that medtech startups treat network-building as a strategic core activity, that other ecosystem actors take on active network-brokering roles, and that regulatory actors involve medtech startups in the design of regulation. Theoretically, the study contributes by establishing VCC as a relational phenomenon, introducing a functional pers­pective as a complement to actor-based stakeholder theory, and demonstrating that VCC and VCD may coexist within the same relationships. Practically, the study contributes by iden­tifying concrete success factors for actors operating within medtech ecosystems.