Memory safety vulnerabilities remain a prevalent security challenge, accounting for a significant majority of critical software defects. This paper investigates how programming language standards influence memory safety by analyzing three distinct approaches: the manual memory management of C++, the ownership-based compile-time model of Rust, and the automatic garbage collection of Python. These languages are evaluated by reproducing a suite of Common Weakness Enumeration (CWE) vulnerabilities, including buffer overflows, use-after-free, and null pointer dereference conditions to determine the stage at which faults are detected: compile-time, runtime, or silent execution.The study highlights the fundamental trade-offs in language design: Rust shifts detection to the compilation phase by imposing strict compile-time discipline on the developer. C++ prioritizes runtime performance and control, often relying on warnings rather than errors at the risk of silent failures, and Python ensures safety through significant runtime overhead. These findings quantify the cost of safety, offering a comparative view of the memory overhead and safety guarantees inherent to each language's design.

Säkerhetsbrister i minneshanteringen är fortfarande ett utbrett säkerhetsproblem och står för en betydande majoritet av alla kritiska programvarufel. Denna artikel undersöker hur standarder för programmeringsspråk påverkar minnessäkerheten genom att analysera tre olika tillvägagångssätt: den manuella minneshanteringen i C++, den äganderättsbaserade kompileringstidsmodellen i Rust och den automatiska sopuppsamlingen i Python. Dessa språk utvärderas genom att reproducera en serie sårbarheter från Common Weakness Enumeration (CWE), inklusive buffertöverskridningar, use-after-free och null-pekaravrefereringar, för att fastställa i vilket skede fel upptäcks: kompileringstid, körtid eller tyst körning.Studien belyser de grundläggande avvägningarna i språkutformningen: Rust flyttar detekteringen till kompileringsfasen genom att ålägga utvecklaren strikt disciplin vid kompilering. C++ prioriterar prestanda och kontroll vid körning och förlitar sig ofta på varningar snarare än fel, med risk för tysta fel, och Python säkerställer säkerhet genom betydande overhead vid körning. Dessa resultat kvantifierar säkerhetskostnaden och ger en jämförande bild av minnesöverhead och säkerhetsgarantier som är inneboende i varje språks utformning