In this dissertation, I focus on what has long been culturally and theoretically pushed to the margins of autism research, namely autistic embodiment: the sensing and moving body, as embedded and taking shape in a social and material world. Historically, autistic people tended to be portrayed in a disembodied manner, as having retreated into the mind and away from the social. This portrayal does not provide a good lens for examining autistic lived experience. It misses, for instance, the role of sensory wellbeing in our relations with others. Many autistic people describe regularly finding themselves in situations where the world overburdens their senses, making it difficult to think or react, or where they barely perceive some sensory stimuli, thus missing cues or experiencing a need for more. At times, this can be difficult to handle or become a barrier to social wellbeing. However, differences in sensory sensitivity can also lead to joyful sensory experiences and potentially form a basis for community. To foreground how autistic people make sense of their own experiences, I carried out a diary-interview study with fifteen autistic adults in the Netherlands. On this basis, I explore autistic sensory experience as formed in relation between body and world. In dialogue with perspectives from critical phenomenology, neurodiversity studies and disability studies, I examine how autistic people inhabit the world in moments of sensory joy, overstimulation and understimulation. In doing so, I aim to study autistic sensory experience and social experience as mutually constitutive: what one senses is shaped by the social, cultural, ethical and political world one inhabits, and ways of relating and interacting are themselves embodied and habitually learned.

I denna avhandling undersöker jag något som kulturellt och teoretiskt ofta har hamnat i periferin inom autismfältet, nämligen autistisk förkroppsligande. Det vill säga kroppen som varseblir och rör sig i en social och materiell värld. Autistiska personer framställs ofta som frikopplade från den levande kroppen, som att de vänt sig in i sinnet och bort från det sociala. Jag menar att detta inte är en bra lins for att undersöka autistiska personers levda erfarenheter. Exempelvis beskriver många autistiska personer hur de regelbundet upplever situationer där världen överbelastar sinnena, vilket kan göra det svårt att tänka och reagera, eller där de knappt märker av viss sensorisk stimulans, något som kan resultera i att man missar signaler och skapar behov av mer stimulans. Detta kan vara svårt att hantera eller utgöra ett hinder for socialt välmående, men skillnader i sensorisk känslighet kan också ge upphov till glädjefyllda sensoriska upplevelser och potentiellt utgöra en grund for gemenskap. För att lyfta fram autistiska personers förståelse av sina erfarenheter genomförde jag en dagboks- och intervjustudie med femton vuxna autistiska personer i Nederländerna. Utifrån detta undersöker jag hur autistiska sensoriska erfarenheter formas i relation mellan kroppen och världen. Med utgångspunkt i kritisk fenomenologi, neurodiversitetsstudier och funktionshinderstudier undersöker jag hur autistiska personer bebor världen i stunder av sensorisk glädje, överstimulering och understimulering. Därigenom är syftet med studien att undersöka autistisk sensorisk erfarenhet och social erfarenhet som ömsesidigt konstitutiva: vad en förnimmer formas av den sociala, kulturella, etiska och politiska värld en bebor, och sätt att relatera och interagera är i sig förkroppsligade och vanemässiga inlärda.