Annandag jul 2004 ägde en jordbävning rum på havsbottnen av Indiska oceanen. Skalvet framkallade en flodvåg, en tsunami, som orsakade förödelse och död längst kusterna i Sydostasien. De länder som drabbades var framför allt Indonesien, Thailand, Sri Lanka och Indien. Närmare 300 000 människor förolyckades, och det var ytterligare många som fick sina hem eller verksamheter förstörda. Sverige var ett av de länder utanför Asien som drabbades mest när det gäller antal döda. 543 svenskar dog och katastrofen utlöste, förutom räddningsaktioner, även en omfattande mediebevakning samt diskussioner om krisberedskap och nationens ansvar för sina medborgare på utlandssemester. Effekterna av tsunamin och efterspelet i Sverige kan ses som en konsekvens av en historisk process som skapats genom förändrade rese-, informations- och konsumtionsmönster. Denna process har lett till att världen upplevs som om den blivit mindre och större på en och samma gång: Mindre, genom att allt fler människor på allt kortare kan tid ta sig till platser på andra sidan jorden. Större, på så sätt att vi vet mer och påverkas mer av vad som händer långt borta. Den tidsrumsliga ordningen har ändrats när det gäller närhet och distans, och skillnaden mellan ”här” och ”där” har luckrats upp. I forskningen finns ett begrepp som hanterar och fångar in denna process, och det är tids- och rumskompression.