Utgångspunkten för allt hälso- och sjukvårdsarbete är Hälso- och sjukvårdslagen som anger att vården ska vara individualiserad, genomföras i samråd med den enskilde, bygga på respekt för individens självbestämmande och integritet och meddelas på lika villkor oavsett ras, religion eller politisk åsikt. Tydligt framgår att alla individer är unika och därmed inte nödvändigtvis ska meddelas samma vård.

Inom transkulturell omvårdnad studeras individens förutsättningar för hälsa, reaktioner på och upplevelser av sjukdom eller ohälsa samt effekter av vård och behandling hos individer med olika kulturell bakgrund. Man studerar skillnader och likheter, både mellan och inom olika kulturer, men också mellan olika generationer. Avsikten är att kunna vårda människan som döljs bakom kulturen. Både individens och vårdarens kultur påverkar vårdandet. Eftersom varje människa är unik blir mötet mellan två personer alltid transkulturellt i någon mån.

Exemplen i Vårdhandboken belyser i huvudsak hur personer med olika ursprung uppfattar sjukdomen diabetes och dess hantering.

Bemötande i vården ur transkulturellt perspektiv ska med utgångspunkt i Hälso- och sjukvårdslagen inriktas på att undvika etnocentrism där majoritetskulturens värderingar styr planeringen av insatser. Istället bör man sträva efter kulturrelativism med en transkulturell medvetenhet, vilket innebär att varje unika individs behov och önskemål fokuseras. Kulturellt kompetent vård är skräddarsydd vård.