Ett av folkhögskolans kännetecken är dess förmåga att samspela med sin tid och sin omvärld. Denna förmåga har genom historien bidragit till att den varit innovativ både vad gäller vilka kurser som erbjuds och vilken didaktisk praxis som tillämpas. I detta kapitel försöker vi beskriva och förstå denna folkhögskolans förmåga till didaktisk innovation. Vi kommer att undersöka fyra utbildningars respektive tillkomsthistoria. Frågan om vilka verksamheter som kan rymmas inom folkhögskolan och hur folkhögskolans idé kan nytolkas blir central när folkhögskolor förnyar sin verksamhet. I någon mening handlar kapitlet därmed om folkhögskolornas förnyelse, och hur utbildningsformens egenart är under ständig förhandling.