Det kan av flera olika skäl uppstå ett kapitalbehov hos bolag, inte minst efter en längre tid av ekonomiska bekymmer. För att undkomma likvidation eller konkurs av bolaget vid en sådan situation kan aktieägare eller utomstående välja att göra ett kapitaltillskott med verkan att det egna kapitalet hos mottagaren ökar i motsvarande mån. 

En kapitaltäckningsgaranti är en utfästelse från en garant till en garantimottagare om att kapitaltillskott kommer ske i framtiden om vissa på förhand bestämda förutsättningar uppfylls. En kapitaltäckningsgaranti kan vara utformad på två olika sätt - antingen utrustad med ett krav på avrop, eller med en automatisk utlösningsmekanism. Den första varianten kräver att garantimottagaren påkallar garantin hos garanten för att fordran, vilken förbättrar det egna kapitalet, ska uppkomma. I det senare fallet uppkommer fordran på garanten per automatik när det egna kapitalet hos denne understiger den nivå som angivits i garantin. Kapitaltäckningsgarantier som utlöses per automatik fungerar som ett verktyg för aktieägare eller annan som vill försäkra sig om att ett aktiebolag inte avvecklas till följd av otillräckliga finanser. Dessa kapitaltäckningsgarantier kan emellertid få en negativ inverkan på borgenärsskyddet såsom det kommer till uttryck genom kapitalbristreglerna i 25 kap. 13–20 §§ aktiebolagslagen 2005:551 (ABL). Bestämmelserna föreskriver b.la. att kontrollbalansräkning ska upprättas vid skäl att anta kapitalbrist. Bolagsledningen till ett aktiebolag som mottagit en kapitaltäckningsgaranti som utlöses per automatik kan välja att ignorera nämnt regelsystem med vetskap om att de får en fordran på garanten som förhindrar att kritisk kapitalbrist uppstår. 

Syftet med uppsatsen är att närmare undersöka hur borgenärsskyddet i 25 kap. 13–20 §§ ABL påverkas av kapitaltäckningsgarantier som utlöses per automatik. Med avstamp härifrån utreds sedan på vilket sätt dessa kapitaltäckningsgarantier behöver begränsas för att inte inkräkta på nämnt borgenärsskydd. Uppsatsen avslutas med en analys vars syfte är att utröna huruvida en lagreglering av kapitaltäckningsgarantier som utlöses per automatik är önskvärd eller inte, och hur en sådan i så fall skulle kunna se ut. 

Vår förhoppning är att de slutsatser som görs inom ramen för denna uppsats ska bringa klarhet i institutet “automatisk” kapitaltäckningsgaranti, de problem som dessa kan föra med sig, samt hur dessa kan hanteras vid en eventuell lagreglering.