Blivande lärare uttrycker inte sällan att de vill lära sig de senaste teorierna om lärande. Denna önskan är förståelig. Vetenskapen, inte minst den om hur vi lär, utvecklas snabbt. De senaste tio åren har det exempelvis skett en enorm utveckling av områden som kognitions- och neurovetenskap. Nya metoder och mätinstrument har gjort att kunskapen om lärandets fysiologiska mekanismer ökat. Likaså har det skett en utveckling av nya lärandedetektorer i relation till det datavetenskapliga fältet, exempelvis teorin om konnektivism som bygger på antagandet att det digitala samhället sätter nya ramar för lärande och kunskap och att detta i sin tur kräver nya metoder för lärande. Exemplen kan mångfaldigas. Varför ska man som lärare lägga ner tid på en lärandeteori som är gammal när man kan få den senaste?