I artikeln urskiljs, utifrån en estetisk synvinkel, hur den svenska kulturpolitiken när den förnyades under övergången från 1960- till 70-talet övergav det bildningsestetiska synsätt som tidigare låg till grund för den, under vad som här betecknas som dess förexplicitgjorda fas. Rötterna till och utvecklingen av detta bildningsestetiska synsätt härleds till tiden för estetikbegreppets introduktion i filosofin under 1700-talet, och framför allt till Kants och Schillers analyser av det estetiska omdömet respektive estetisk fostran, och hur dessa efterhand kombinerades med 1800-talets bildningstänkande. Denna bildningsestetik låg under 1900-talet till grund för den bildningspolitik som framträder tydligt i statliga utredningar, betänkanden och propositioner ända fram till dess att den nya kulturpolitiken sjösätts under övergången från 1960- till 70-talet. Denna förnyelse lämnade inte bara bildningsestetiken bakom sig, utan tonade överhuvudtaget ner och fasade ut estetiska synsätt som grund för kulturpolitiken. Den nya kulturpolitiken har dock ställts inför samma problem och svårigheter som den som vilade på ett bildningsestetiskt synsätt i fråga om att hantera estetiska kvalitetsbedömningar och -skillnader, inklusive de estetiska omdömen som dessa i någon form alltid faller tillbaka på. I artikeln urskiljs tre sådana former av estetiska omdömen, subjektiva, intersubjektiva och institutionaliserade, och som förstås som en triangulering av det estetiska omdöme vars bestämningsgrund enligt Kant inte kan vara annat än subjektiv.