Jag ser bilder flimra förbi av liminal spaces, liminala utrymmen, som bilden av ett tomt väntrum där ett starkt lysrör utgör den enda ljuskällan. Det kalla ljuset över de orangea plaststolar och den slitna plastmattan skapar en ödesmättad känsla. Bilderna på liminala utrymmen präglas ofta av en tomhet, något öde, en plats där frånvaron av det mänskliga blir stark påträngande. Liminala utrymmen kan ses som ett slags mellanrum. Ett väntrum är ett bra exempel då det ska leda in till ett annat rum där något viktigt ska ske, kanske en läkarundersökning, ja själva orsaken till att man uppehöll sig i väntrummet. Men i sig självt är det liminala utrymmet, mellanrummet, sällan något som ses som centralt i sig självt. “Liminalitet” som begrepp fäster vår blick på just mellanrummet, men i en bredare bemärkelse än som fysisk plats. Ursprungligen användes det inom antropologisk forskning om övergångsriter där den liminala fasen är det stadium då en person befinner sig på väg från en position och status till en annan. Tankegången som framfördes var att övergångsriten hade tre delar. Personen som genomgår riten lämnar symboliskt den status man socialt var förankrad i, går in den liminala fasen – det mellanrum, den övergång där personens status eller roll socialt sett är oklar – för att slutligen accepteras i sin nya sociala roll. När idén vidareutvecklades beskrevs den liminala fasen som ett sårbart stadium och situationen kan på många sätt liknas vid ett socio-kulturellt limbo, personen är inte kvar i sin gamla position och har ännu inte intagit sin nya, allt som finns är själva övergången. Det är också från det latinska ordet för övergång, limen, som ordet har sitt ursprung. Med hjälp av tidigare forskning som analyserar graviditet och missfall via teorier om liminalitet utforskar jag i det här kapitlet sorgen efter missfall som en ”mellanrummets sorg”.