Fractures of the greater tuberosity comprise 14-15 percent of all proximal humeral fractures according to the Swedish National Fracture database. This fracture type can lead to prolonged pain and functional impairment if treated suboptimally. The purpose of this article is to describe the anatomy and the injury mechanisms, summarize present literature and guide through the diagnosis and treatment of this fracture. The literature that addresses this injury is limited and treatment consensus is not clearly defined. This fracture can occur isolated as well as associated with glenohumeral dislocations, rotator cuff ruptures and humeral neck fractures. In some cases diagnosis may be difficult. Patients with pain out of proportion despite normal X-ray should be further assessed both clinically and radiologically. Missed fractures can lead to long term pain and functional impairment, especially among young overhead athletes. It is consequently important to identify such injuries, understand the pathomechanics and adapt the treatment based on the patient's activity level and functional needs.

Tuberculum majus-frakturer utgör 14‒15 procent av alla registrerade proximala humerusfrakturer under ett år, enligt Svenska frakturregistret. En felbehandlad fraktur kan ge långvarig smärta och nedsatt axel­funktion [1]. Syftet med denna artikel är att beskriva relaterad anatomi och skademekanismer, sammanfatta befintlig litteratur på ämnet samt vägleda dia­gnostik och behandling.  

Litteraturen om tuberculum majus-frakturer är begränsad, och optimal handläggning är inte välbeskriven. Frakturen förekommer isolerad, men ofta även i samband med främre axelluxation eller collum chir­urgicum-fraktur.

Frakturen kan ibland vara svårdiagnostiserad, och hos patienter med oproportionerlig smärta trots till synes normal röntgen bör ytterligare utredning göras [2]. Oupptäckt och obehandlad fraktur hos unga och/eller idrottsaktiva kan leda till bestående subakromial smärta och nedsatt axelfunktion på grund av oläkt eller felläkt fraktur [1]. Det är därför viktigt att identifiera skadan, förstå skademekanismen och anpassa behandlingen till patientens funktionsnivå och funktionskrav.