Mitt uppdrag ikväll är stimulerande: att säga något om skönheten, eller rättare sagt den otyglade skönheten, och varför den möjligen kan bistå oss i försvaret av demokratin mot en politisk förruttnelse som tränger närmre. Min idé är att konstnärliga processer vet något om politiskt handlande och demokratiskt deltagande som är svårtillgängligt för exempelvis historieskrivning, statsvetenskap, sociologi och journalistik – och kanske framför allt för våra politiker själva. Här hinner jag inte reda ut varför det är så. Jag ska ge tre exempel, två i början, ett i slutet, och däremellan några resonemang och bilder.