Syftet med studien är att bidra med kunskap om hur lärare i fritidshem och fritidsledare förstår och upplever sitt arbete och samarbete i fritidshem. Kunskapen är av vikt då fritidshem utgör en väsentlig del av grundskolans verksamhet och elevernas vardag. Drygt en halv miljon elever i åldrarna 6–12 år engagerar sig nästan dagligen i fritidshemmets aktiviteter. Verksamheten har dock svåra utmaningar, såsom stora elevgrupper, brist på behöriga lärare och en hög andel personal utan pedagogisk utbildning. Dessa utmaningar har lett till problem med likvärdigheten i undervisningen, både mellan och inom skolor. Härom åren reste offentliga utredningar frågor om möjligheten att lösa problemet genom att bland annat anställa utbildade fritidsledare. Detta är en yrkesgrupp som utbildas för arbete med ungdomar i öppen verksamhet men där många väljer arbete i fritidshem, en kontext med helt andra villkor. För att kunna föra en välgrundad diskussion om fritidsledares bidrag till såväl undervisning som samarbete i fritidshem behövs empirisk belysning. Givet att anställda med fritidsledarutbildning i fritidshem ökat de senaste decennierna, är det relevant och tidsenligt att undersöka deras professionella praktik idag. Studien bidrar med en djupare förståelse för dessa yrkesgrupper, deras utbildning och (sam)arbete i fritidshem, samt en bredare diskussion om utvecklingen av fritidshemmet som kompensatorisk välfärdsresurs. Studien bygger på tematisk analys av intervjuer med sjutton lärare i fritidshem och fritidsledare i fritidshem, alla med erfarenhet av arbete med den andra yrkesgruppen. Denna analys gör det möjligt att utifrån informanternas beskrivningar av vardagspraktiken artikulera olika sätt att skapa mening med (sam)arbetet. Resultaten visar att det finns fler likheter än skillnader mellan lärarna och fritidsledarna i hur de möjliggör innehåll, planerar undervisning, värnar relationer, skapar delaktighet och arbetar för att undervisningen ska utgå från elevernas intressen. En skillnad är att lärare oftare betonar att undervisningen har som mål att utveckla förmågor och kunskaper. Lärarna reflekterar också mer kritiskt över undervisningens innehåll och genomförande. Samarbetet upplevs på tre olika sätt: som jämbördigt, hierarkiskt eller kompletterande. Båda yrkesgrupperna delar till stor del uppfattningen om vad en meningsfull fritid för elever i fritidshem innebär. Lärarna skiljer sig dock från fritidsledarna genom ett framåtriktat perspektiv där elever ska få med sig erfarenheter och kunskaper som är användbara i deras framtida liv. Vi konstaterar att fritidsledare har ett viktigt bidrag att ge till fritidshem och att de är en betydelsefull resurs, särskilt med tanke på den rådande bristen på behöriga lärare. Det är dock angeläget att roller och ansvar tydliggörs. Vi välkomnar en strategi riktad mot att anställa fler fritidsledare i fritidshem och förespråkar att fritidsledarutbildningen inkluderar kunskap om arbete i fritidshem. En annan väsentlig strategi vore att stärka grundlärarutbildningen mot fritidshem genom att inkludera mer innehåll om undervisningsutveckling och pedagogisk handledning av kollegor utan lärarutbildning. Både tydliggörandet och strategierna skulle kunna stärka kvaliteten och likvärdigheten i fritidshem.

This study aims to contribute to understanding how school-age educare teachers and youth recreation leaders perceive and experience their work and collaboration in Swedish school-age educare centers (SAECs). Such understanding is important as SAECs constitute a significant part of compulsory school and pupilsˋ everyday lives. Over half a million pupils aged 6–12 years engage in these centers’ activities almost daily. However, the operation faces serious challenges, such as large pupil groups, a lack of qualified teachers, and a high proportion of staff without pedagogical training. These challenges have led to issues with equality in the teaching. Recent Swedish Government Official Reports have raised questions about the possibility of solving these issues by, among others, hiring educated youth recreation leaders. This professional group is trained to work with youth (aged 13–18 years) but many choose to work in SAECs, a very different context. Empirical research is needed to facilitate an informed discussion about the contribution of these professionals to both teaching and collaboration in SAECs. Given that employees with training as youth recreation leaders in SAECs have increased in recent decades, examining their current professional practices is relevant and timely. This study contributes to a deeper understanding of these professional groups, their education, and cooperation in SAECs, and informs the broader discussion on developing school-age educare as a compensatory welfare resource in Sweden. The study is based on a thematic analysis of interviews with seventeen SAEC teachers and youth recreation leaders, all of whom have experience working with the other professional group. This analysis makes it possible, based on the informants' descriptions of everyday practices, to articulate different ways of making sense of their work and cooperation. The results show that there are more similarities than differences between these professional groups in how they enable content, plan teaching, nurture relationships, create participation, and work to ensure that teaching is based on pupils' interests. One difference is that teachers more often emphasize that teaching has the goal of developing skills and knowledge. Teachers also reflect more critically on the content and implementation of teaching. Collaboration is perceived in three different ways: as equal, hierarchical, or complementary. Both professional groups largely share the perception of what constitutes meaningful leisure time for pupils in SAECs. However, teachers differ from youth recreation leaders by more often adopting a forward-looking perspective that focuses on equipping pupils with experiences and knowledge that will benefit them in their future lives. We conclude that youth recreation leaders have an important contribution to make in SAECs; they are a significant resource, especially given the shortage of qualified teachers. However, it is crucial to clarify roles and responsibilities. We welcome a strategy aimed at hiring more youth recreation leaders in SAECs and advocate that the Youth Recreation Leader Program also includes knowledge about working in SAECs. Another essential strategy would be to strengthen the primary teacher training for SAECs by including more content on teaching development and pedagogical supervision of colleagues without teacher training. Both the clarification and the strategies could enhance the quality and equality of Swedish school-age educare.