Detta kapitel tar sin utgångspunkt i de särskilda verksamheter som samhället anordnar för ungdomar som på olika sätt betraktas falla ur ramen för det tillåtna och önskade. Analysen fokuserar en vardagspraktik inom två privata hem för vård eller boende, HVB, det ena med egen undervisning samt ytterligare en särskild undervisningsgrupp, (tidigare kallat skoldaghem) för ungdomar i åldern 12-15 år, som inte kunnat gå kvar i den reguljära skolan. På en samhällelig nivå kan man förstå de verksamheter som står i fokus som uttryck för en fostran av dess medborgare, något som inte sker utan motstånd Insatsernas innehåll och utformande kan antas spegla samtidens ideal för hur människor ska vara och bete sig och genom att studera hur dessa erbjudanden om hjälp går till, kan bilden av dessa ideal tydliggöras. Barns uppfostran kan också ses som central i välfärdsstatens försök att förändra samhället. Med hänvisning till vilken sorts medborgare som samhället anses behöva i framtiden har olika pedagogiska ideal växlat. Olika välfärdsinstitutioner och professionella grupper som socialarbetare, specialpedagoger, psykologer och andra typer av behandlare får i uppdrag att hantera unga som inte lever upp till samhällets krav på ett förväntat beteende. Arbetet kan beskrivas som en del av medborgarfostran och ett identitetspolitiskt projekt där utbildning och behandling blir ett sätt att forma önskvärda samhällsmedlemmar.