Jag är uppvuxen i ett brandgult hyreshus. Så många ord jag från början inte förstod. Inte ens visste om att de fanns.

Till exempel ordet humanism. Trots att jag är en person som sovit i sängar skänkta av Lions och har en mamma som använde kyrkans barnverksamhet som barnvakt...

Under 1990-talets mitt, när jag studerade freds- och konfliktkunskap, var mina kurskamrater intresserade av inbördeskrig och mellanstatliga konflikter. Jag, däremot, uppslukades av insikten att teorierna som Per Bauhn då marinerade oss i, hjälpte mig att bättre förstå de inomkommunala konflikter som pågick i min hemregion, Södermanland. Under det tidiga 1990-talet bröt nämligen kommundelarna Trosa och Gnesta sig loss från storkommunen Nyköping (de bildade egna kommuner från och med 1992). I min uppväxtort, Järna, pågick en hård kamp för att bryta loss kommundelen från Södertälje kommun. Det misslyckades. Samtidigt mobiliserade grannorten Nykvarn – en annan kommundel i Södertälje – för att bli en egen kommun. Det kom edermera att lyckas. Dessa kommundelningsförsök och kommundelningar stämmer till eftertanke. När man under 1990-talet talade om kommunstruktur – alltså, hur många och hur stora kommuner Sverige skulle ha – präglades debatten av en önskan om en återgång till det nära och småskaliga. Nu var detta inte särskilt överraskande. 1952 blev Sverige ett slags pionjärer i världen – vi var nämligen först ut med att genomföra en omfattande kommunsammanläggningsreform. Det året gick vi från att ha knappt 2 500 kommuner till drygt 1 000 kommuner. Men bara något år senare ansåg statsmakten att Storkommunreformen hade varit otillräcklig. Under perioden 1962–1974 sjösattes därför den så kallade Kommunblocksreformen. Sammanläggningarna skedde till en början med frivillighet som ledstjärna. Baksidan med frivilligheten var dock att det gick väldigt trögt att slå samman kommuner under reformens första fas. Alldeles för trögt, ansåg Socialdemokraterna. De använde därför sin majoritet i båda riksdagskamrarna, som de vann efter 1969 års val, för att genomdriva sammanläggningar med tvång. När allt var sagt och gjort år 1974 hade Sverige en kommunstruktur med 278 kommuner. Därmed hade över 2 200 självstyrande kommuner upphört existera inom loppet av endast 22 år. Antalet kommuner var nu omkring en tiondel av vad de varit vid 1950-talets början. Som statsvetaren Peder Nielsen (2003) har konstaterat, innebar detta att Sverige, i ett internationellt jämförande perspektiv, hamnar bland toppnoteringarna i antalet sammanlagda kommuner. För den genomsnittligt samhällsintresserade borde nu frågan genast inställa sig: hur kan en sådan radikal administrativ ommöblering förklaras, alltså, hur kan vi bäst förstå snabba omkastningar i vad som anses vara en önskvärd kommunstorlek och ändamålsenlig kommunstruktur? I denna essä ger jag mitt personliga perspektiv på frågan, där jag därefter ger min syn på frågan ifall den allt starkare önskan om att slå samman svenska kommuner verkligen är särdeles välgrundad i befintlig evidens.

I Den okunnige läraren. Fem lektioner i intellektuell frigörelse beskriver Jacques Rancière (2011 [1987]) hur en lärare vid 1800-talets början kunde resonera om sin undervisning. Det viktigaste, tycks denne lärare mena, är att förmedla sin egen kunskap till sina elever. Det gäller för dem att gradvis uppnå samma nivå som läraren: ”… lärarens väsentliga handling var att förklara: att frilägga kunskapens enklaste element och få deras principiella enkelhet att stämma överens med den faktiska enkelhet som kännetecknar unga och okunniga människors medvetanden” (9). Denna imaginäre lärares pedagogiska grundsyn har ekon in i vår egen tid och det som denne säger framstår troligen som rimligt även för många idag. Enligt denna grundsyn handlar undervisningen om att förmedla kunskap och att forma medvetanden, att successivt leda eleverna från det till synes enkla till det mer sammansatta genom en process som kännetecknas av kunskapsprogression. Rancière kallar detta för ”förklararens ordning” eftersom det anses vara nödvändigt att just förklara. Det räcker inte med undervisningsmaterialet vilket vanligen är boken, utan det anses även krävas en muntlig intervention. Förklararens egenartade konst, skriver Rancière, är samtidigt avståndets konst: ”Lärarens hemlighet är att han vet hur man identifierar avståndet mellan det undervisade materialet och det subjekt som instrueras, samt avståndet mellan att lära sig och att förstå. Förklararen är den som upprättar och upphäver avstånd, som mäter upp det och sedan låter det sugas upp i sina egna ord.” (11–12)...

Men för att ringa in begreppen lekfullhet och disciplin, behöver jag först ta er med till en lägenhet i Göteborg, närmare bestämt i övre Guldheden. Där, i en kökssoffa allra längst upp i hörnlägenheten med utsikt över hela staden, tillbringade jag en stor del av min uppväxt. Anledningen var att jag hade kommit till lite väl tidigt i mina föräldrars relation. De hade just tagit studenten – och det var stort – men sedan kom det ett hot mot den unga familjens klassresa. Och det hotet var jag. Därför ryckte min morfar och mormor ut, och hämtade mig till sin kökssoffa...

How complex should we make the picture of the past? To understand what we call “the past” we need to make pictures – and not everything can be fitted into a picture. And yet, it has to be true in the sense that it can be checked. Things really happened. Or they did not. Nazi Germany invaded Norway on the 9th of April 1940.

All historians agree on the necessity of empirical correctness. Without that, you are exposed to fraud. But very few historians would today claim that truth simply emerges from a pile of empirical facts.

As many theorists have pointed out, to be understandable at all historical facts need a narrative. We tend to look at the past through different narratives – and then we see different things. Scientific method is partly about short-circuiting these narratives, or at least making them visible: to enable us to see things beyond our own prejudice.

On the other hand, without this road from A to B, “the story”, things fall apart into singularities: heaps of words and numbers and place names on maps. This is what bad science – dead science like the race biology of the Swede Herman Lundborg – leaves behind: meaningless rows of numbers, “head measurements” and cephalic indexes that today are nothing but pointless statistics, with perhaps their only use being to remind us about the discriminating narrative they were once part of...

Välkomna: kolleger, vänner, studenter och övriga åhörare!

För ett par veckor sedan var jag på ett seminarium i Stockholm som anordnades av Stads- och kommunhistoriska institutet. Seminariet skulle handla om lokalhistoria. Ni vet säkert alla att seminarier är viktiga sammanhang för oss forskare. Ibland kallas forskarseminariet för humanvetenskapernas laboratorium, och med det avses att det är på seminariet som tolkningar presenteras, prövas och förkastas, det är där kunskaper växer fram. Ofta ställer seminariedeltagarna centrala frågor, problem och begrepp i fokus, för någon kan till exempel komma på att ett visst begrepp är otydligt använt, eller i behov av precisering. Vid just det här seminariet var lokalhistoria ämnet för dagen, och samtalet bidrog till att problematisera hur vi ska förstå lokalhistoria och lokalhistoriker idag.

Ett av de intressantaste inspelen under seminariet kom från en duktig och hedervärd historiker som nämnde att han har forskat på lokalt historiskt material – men han förklarade samtidigt att ”jag är inte lokalhistoriker”.

Nu kan man uppfatta detta påpekande på olika sätt. Kanske menade historikern i fråga att han i första hand arbetar med annat än lokalt material, eller att de vetenskapliga frågor som han ville försöka besvara inte primärt har med lokalsamhället att göra. Det är fullt rimligt. Men oavsett vad skälet var så tycker jag det är intressant att en forskare på något sätt markerar avstånd till lokalhistoria. Det har nämligen framkommit tidigare att akademiska historiker är motvilliga att säga att de forskar om lokalhistoria och inte heller vill kalla sig själva för lokalhistoriker. Den norske historikern Ingar Kaldal (2007), som skrivit mycket om lokala förhållanden, har uttryckt sig på ungefär samma sätt, alltså förklarat att han inte kallar sig lokalhistoriker. Så något slags spänning föreligger kring lokalhistoria som fenomen och lokalhistoriker som begrepp.

Jag har ju nyligen blivit professor med inriktning mot lokalhistoria och tänkte därför i den här föreläsningen försöka reda ut 1) vad lokalhistoria är eller kan vara, 2) vad det är som gör lokalhistoria potentiellt laddat, åtminstone i Sverige, men också 3) vad som från mitt perspektiv gör lokalhistoria relevant, angeläget och meningsfullt.

To say that we—and with “we” I mean humanity as a whole—have big challenges ahead of us would be a massive understatement. The earth’s climate crossed several crucial tipping points this year. Our lives are still overshadowed by a pandemic whose societal repercussions we do not even begin to fathom. And we are at the brink of a new era in which our biggest evolutionary advantage so far—our intellect—will be outrivaled massively by machines. I take it for granted that the only realistic chance to deal with these challenges is science and the technology we build on the basis of scientifc insight. Of course, I am not saying that science alone will be able to save the day. But just like it took a scientifcally engineered vaccine to turn things around with COVID-19, we will need more than thoughts and prayers to preserve a sufficiently stable biosphere for our children and grandchildren...