Denna rapport bygger på analys av 32 genomförda intervjuer vid Linköpings tekniska högskola (LiTH). Rapporten bör ses som ett led i en ständigt pågående uppföljning och utveckling av forskarutbildningen vid LiTH. Undersökningen som ligger till grund för rapporten genomfördes våren 1999.
Gemensamt för alla intervjuade handledare är den stora arbetsinsats som utförs. Att vara anställd som docent eller professor innebär en vidsträckt frihet att själv lägga upp sin arbetstid och att själv påverka vad den ska innehålla. Det verkar som om alla arbetar betydligt mer än 40 timmar per vecka vilket vittnar om en stor portion hängivenhet för forskningen och samtidigt en ansvarskänsla för det arbete forsknings- och forskarhandledningsuppgiften medför. Naturligtvis framskymtar också omsorg om den egna karriären som en drivande faktor.
Kännetecknande är också det stora engagemang som handledarna lägger ner på sina doktorander. Vad gäller det specifikt sociala engagemanget läggs åtminstone en rimlig andel åt denna sak. I rapporten bekräftas föreställningen att annan än svensk etnisk bakgrund inte negativt påverkar möjligheterna till framgång inom akademin, vilket är glädjande. Statistiken talar för att föreställningen att det är besvärligare att vara kvinna än att vara man inom LiTH stämmer, men attityden i intervjuerna motsäger detta. Dessutom har antalet doktorander som är kvinnor ökat väsentligt de senaste åren. Det kanske finns en tröghet i vissa delar av systemet avseende genusfrågorna som det kan vara värt att se över, men generellt sett välkomnas kvinnor till LiTH! Det finns dock ett motstånd mot könskvotering. Vetenskapliga meriter ska gälla vid alla tillsättningar.
Många av handledarna uttalar sig negativt om den finansiella osäkerheten som är förknippad med de jämförelsevis låga fakultetsanslagen och det stora beroendet av externa forskningsmedel. Mängden administration upplevs som inkräktande på framförallt forskningen, men sammantaget verkar ändå mycket av den administrativa arbetsbördan vara självpåtagen eftersom så pass mycket tid ägnas åt styrelseuppdrag, referee-uppdrag, och andra typer av engagemang.
Det råder en viss oro inför aviserade förändringar. Det gäller framförallt rädsla för en ökande undervisningsbörda, och det gäller vad den nya tjänstereformen kan komma att innebära. Handledning som sådan är en av forskarutbildningens mest kännetecknande uppgifter. Alla handledare har själva en gång fått handledning och det är nu en av deras viktigaste uppgifter. Ändå är handledningens innehåll, omfattning och administrativa genomförande i praktiken definierad på ett otillfredsställande sätt, vilket tillsammans med den nya tjänsteordningens skärpta krav på pedagogisk meritering medför risk för orättvisor.Värt att notera är att ingen klagar på lönen, eller andra materiella villkor, liksom det faktum att ingen menar att avhandlingarna har blivit annat än bättre de senaste tio åren, trots att medelutbildningstiden minskat.