Att fostra och forma en kommande generation svenskar : Folkskolans Barntidning 1892–1914 Av Cecilia Ahlqvist

Runt sekelskiftet 1900 synliggjordes den privata sfären mer och ett större intresse för att inplantera hemidealen i samhället märktes. Diskussioner fördes om barns uppfostran samt omhändertagande och särskiljande av barn som inte följde gängse normer. Det fanns redan färdiga ideal om hur ett gott barn skulle formas. Likaså fanns idéer om hur föräldrarna skulle agera för att ge barnet de bästa förutsättningarna. Genom hjälpinsatser, råd och anvisningar från bl.a. läkare och pedagoger skulle ett gott samhälle skapas.

Jag vill studera om dessa tidstypiska idéer uttrycks i Folkskolans barntidning och i så fall på vilket sätt. Kan det vara så att tidningen var något mer än ”god nöjesläsning”? Vad hade redaktionen för åsikter och föreställningar? Vad ville man egentligen uppnå med sitt material? För att se ifall tidningen var ett verktyg i uppfostringsprocessen har jag formulerat följande frågeställningar;

• Hur skilde tidningen på skötsamma och ouppfostrade barn?
• Hur skulle barnen uppfostras till hälsa och hygien?
• På vilket sätt handlade förnuftiga vuxna?
• Hur användes historien som normerande?

Min förväntning är att dessa frågor kan täcka området som rör just uppfostran. De kommer att ge en bild av hur tidningen tyckte att barn var och hur de borde vara. Vilka egenskaper framhävs och vad bör inte komma fram? De råd som ges angående hälsa och hygien anser jag kunna visa hur man ville kontrollera hela barnet och dess tillvaro. Att jag väljer att föra över fokus på vuxna i de sista frågeställningarna beror på att jag vill se ifall en uttalad barntidning även kunde ha åsikter om hur en god vuxen var. Troligt är att de inte ville att de idéer de förespråkade motverkades av okunniga föräldrar. Det visar även hur barnen reagerade på den normerande vuxne. Jag tror att dessa frågeställningar kommer att vara tillräckliga för att nå tidningens syfte och mål.

Far gifter sig: Individ, struktur och föräldradeprivation i Åtvids och Skeda socken 1840-1864 Av Anita Andersson

Den här uppsatsen skall handla om hur människor från brukssocknen Åtvid och jordbrukssocknen Skeda under mitten av 1800-talet hanterade den situation som förlusten av en förälder försatte dem i, och om det fanns något i själva den samhällsstruktur som dessa människor tillhörde som innebar möjligheter eller begränsningar för hur och varför de handlade som de gjorde.

Maktresurser och hegemoni : En redogörelse för maktkampen mellan socialdemokrater och kommunister inom Metallindustriarbetareförbundet avdelning 12 i Norrköping 1960-1972 Av Niclas Andren.

Den 15 februari 1962 hade Metallindustriarbetareförbundet i Norrköping ett avdelningsmöte. Styrelseledamot Axel Carlsson presenterade ett förbundscirkulär, insamlingen "LO-hjälp över gränserna", ett cirkulär som gått ut till samtliga klubbar. Efter presentationen föreslog kommunisten Karl Andersson att en skrivelse skulle överlämnas till regeringen, där den uppmanas att sänka rustningskostnaderna med tio procent. De medel som på detta sätt insparades borde användas till "kostnadsfri leverans av maskiner och verkstadsutrustning till u-länderna med organisering och förmedling av F.N." Mötet uppskattade dock inte Anderssons förslag, utan beslöt att avslå. Andersson reserverade sig till förmån för sitt förslag.

Exemplet ovan är ett av många, där man i någon mening kan tala om en konfliktsituation mellan socialdemokrater och kommunister i fackförbunden och där en överväldigande majoritet av medlemmarna ställde sig på socialdemokratins sida. Föreliggande uppsats handlar främst om maktrelationerna mellan SAP och SKPNPK och den kamp om medlemmarnas sympatier som förts inom avdelning 12 i Norrköping. De övergripande frågeställningarna kan sägas vara hur man vinner och upprätthåller dominans inom avdelningen samt varför medlemmarna sympatiserade med SAP och inte med SKP/VPK.

Då det gäller de nyckelbegrepp som använts som analysinstrument, har främst den italienska marxistiska filosofen och politikern Antonio Gramscis verk tjänat som utgångspunkt, då jag funnit hans teorier beträffande hegemonin varit högst lämpliga att bruka i analyser av detta slag. Termen hegemoni (gegemoniya) förekom redan mot slutet av 1800-talet, främst inom den ryska arbetarrörelsen, men det var onekligen Gramsci som utvecklade det till ett teoretiskt begrepp under åren runt 1930 i Mussolinis fängelser. Hegemonin är idag det begrepp som många människor närmast förknippar med hans namn och som förklarar hur ett visst system kan upprätthålla sin maktställning och bibehålla sitt stöd från de dominerade grupperna. Grarnscis tänkande, tillsammans med Klas Åmarks maktresursbegrepp är lämpliga teoretiska utgångspunkter, då de förefaller komplettera varandra.

Jag kommer således att undersöka maktrelationerna mellan socialdemokrater och kommunister inom Metallindustriarbetareförbundet, avdelning 12 i Norrköping. Undersökningsperioden omfattar främst sextiotalet, men även de första åren av 1970-talet. Sextiotalet beskrivs ibland som ett decennium där arbetsmarknaden de första fem åren är relativt konfliktfri, medan den senare delen av decenniet präglas av ökande motsättningar och av framväxande proteströrelser som t.ex. FNL-rörelsen och nyvänstern. Dessa rörelser kritiserade hårt det svenska samhället och inte minst socialdemokratin, som i någon mening tvingades till en politisk omorientering.

Motsättningarna mellan socialdemokratin och kommunisterna gällde bl.a. synen på den politiska demokratin och på det politiska partiets roll liksom olika uppfattningar om vilken taktik som skulle användas mot arbetsgivarna och vilken strategi man skulle förlita sig på i konflikten mellan klasserna. Socialdemokratin anklagade kommunisterna för att sätta enskilda intressen framför den allmänna välfärden. Kommunisterna å andra sidan betraktade socialdemokraterna som arbetarförrädare vilka systematiskt svek arbetarklassen.

Självmord i teorin : En analys av olika forskares tolkning av självmord Av Thom Axelsson

Självmord i all sin tragik tycks vara en av de saker som människorna i alla tider haft svårt att förlika sig med. Det är något som berör alla inblandade med olustiga och vanmäktiga känslor. Därmed är inte sagt att det tolkats och setts på samma sätt genom åren. Ovanstående fall som är hämtat från vårtinget i Fryksdal 1724 ger oss en inblick i hur dåtidens människor såg på självmordet och hur de hanterade det.

Självmord och självmordsförsök var kriminellt i Sverige ända fram 1864. Trots avkriminaliseringen så tillämpades en särskild begravning för de som tagit sina liv ända till 1908. Självmord nämns i lagen för första gången i Kristofers landslag 1442 och i den kyrkliga lagstiftningen 1571. Självmördarna hörde hemma bland de grova brottslingarna vilket innebar att de gick miste om en kristlig begravning. Enligt kyrkoordningen från 1571 skulle kyrkan inte ens befatta sig med självmördare. Den som begått självmord skulle föras av skarprättaren till skogen och brännas eller grävas ner på galgbacken. Självmordsförsök nämns i lagen först 1734, men har redan tidigare varit straffbart i praxis. Det heter då att den som försökt begå självmord ska plikta med fängelse vid vatten och bröd, spö eller ris, efter omständigheter. Från att under 1600- talet ha setts som ett djävulens verk och ett brott mot Gud gavs det under 1800-talet allt mer psykologiska och medicinska förklaringar.

Den identitetskapande representationsfrågan : En studie av 1900-talets representationsforskning samt resonemang kring en nymöjlig ansats Av Staffan Bengtsson.

''Den fråga, som nu är föremålet för vår överläggning, är onekligen den viktigaste. som kan förekomma. Den innefattar varken mer eller mindre, än att grundlägga Senska nationens fram tida öden ... "

Ovanstående ord fälldes av en ledamot i bondeståndet under en riksdag vid mitten av 1800-talet. Vad som åsyftades var frågan kring den politiska representationens karaktär och hur denna skulle vara organiserad under riksdagens sammankomster.

När frågan slutligen avgjordes på 1860-talet, och den traditionella ståndsindelningen upphörde, upplöstes också den i medeltiden inrättade samhällsbyggnaden. Därmed torde man i likhet med denne talare kunna stämma in i att få frågor har haft så stor historisk betydelse som just kampen kring en förändrad representation.

Med detta fastslaget växer också funderingarna kring hur denna process har behandlats av forskarna. Har man lyckats täcka in de möjliga ansatser som finns att tillgå för att öka förståelsen kring den komplexitet som omgärdar ett förkastande av ståndssamhället? Utifrån detta tankefundarnent har det således tyckts mig angeläget att i en något vidare undersökning mer kritiskt granska före liggande problematik.

Syftet med följande studie låter jag tudela. För det förs ta bär undersökningen på en ambition att åstadkomma en historiografisk kartläggning över 1900-talets representationsforskning; med avsikt på forskningsobjekt, perspektiv och drivkrafter. I detta ligger, om än underordnat, även en strävan att utreda huruvida en statsvetares skildring av frågan skiljer sig från en historikers.

För det andra ska uppsatsen visa på en annorlunda forskningsansats i ämnet. Utifrån den utgångspunkten ska kulturanalysen behandlas för att reda ut huruvida denna vinkling kan vara ett behjälpligt instrument inom representationsforskningen. Som en exemplifiering av en sådan ansats ska slutligen medelklassens föreställningsvärld i representationsfrågans 1800-tal kortfattat belysas.

Klas Åmark brukar säga att någon festskrift till sin 50- eller 60-årsdag "Det vill jag absolut inte ha".

Så sade han ända tills att vi gav honom ett anbud som han inte kunde säga nej till. Det är ju självklare inget kul att fä en bok där bara andra skriver, så. vårt erbjudande var att han skulle fä skriva själv. Om dec nn var detta som låg bakom omsvängningen eller att den planerade boken skulle handla om make - ett ämne som Klas ofta har diskuterat - det vet vi inte. Därför kunde vi på hans 50 årsdag den 20 maj 1994 presentera en preliminär innehållsförteckning till den kommande boken.

När vi inbjöd några av Klas forskarkollegor samt nuvarande och tidigare elever inom forskningsfältet historisk a rbetslivsforskning att delta i projektet framhöll vi att uppgiften var att a nalysera makt. Klas har sedan fätt tillfälle att reflektera över dessa texter. Han kommer till tals i bokens avslutande kapitel. Flera av författarna förhåller sig till Klas' syn på makt. Några är kritiska, andra försöker bygga vidare på hans sätt att se på makt.

Den ryske licceraturvetaren Mikhail Bachtin, som bland annat skrev om Rabelais och skrattets historia, menade att varje diskurs besdlr av en mångfald röster som tillsammans bildar en polyfon kör. I denna bok framträder olika forskare med sina röster. Den kör som presenteras här är inte unison. Den ständ igt pågående diskussionen medför att den historiska diskursen om maktbegreppet är föränderlig.

For decades and even centuries, Swedish towns, prompted by the need for clean water, haddiscussedpotential water systems. Some towns haddevelopedplans, but it was first in the secondhalf of the 19th century that the gradual conversion was made to pipe-boundsystems for water andsanitation. Not until 1863, after towns hadgainedthe authority to collect taxes, borrow money, lay pipes through private compounds, and monitor the urban environment, did infrastructure development become the task of local government. Cholera epidemics and fire protection (and thus lower insurance fees) were among the factors motivating the town councils andproperty owners. Especially from 1875 on, the hygienic value of water was also emphasizedin the effort to enforce public health legislation. Pipes for the systems were importedanddesigns emulated.

Geometrisk jordebok över Ödeshögs socken 1639-41 : Rumsliga föreställningar speglade i en karta Av Charlotta Ekman.

Kartor är ett källmaterial som inte har använts så ofta av historiker. Den främsta anledningen till. det är förmodligen att det handlar om bilder där man har en viss osäkerhet inför användandet. Informationen är kodad på ett sätt som skiljer sig från det traditionella källmaterialets skrivna text och siffror. Därmed krävs också en annan metod för att tillgängliggöra den kunskap som finns att hämta.

Nu är kartorna visserligen inte helt outnyttjade. Inom bebyggelsehistoria är speciellt de utförliga skifteskartoma regelmässigt använda och för kulturmiljövården är de ett viktigt hjälpmedel för att lokalisera objekt. I dessa sammanhang är det dock bara kartornas rent geografiska fakta man utnyttjar. För namnforskning har också det språkliga innehållet använts. Jag menar att det finns möjligheter att komma åt mer. Speciellt de äldre kartorna, som går att spåra tillbaka till den enskilda personen bakom deras utförande, ger möjligheter till en djupare tolkning där man kan komma åt tankestrukturer.

Det är inte bara till den geografiska omgivningens faktiska förändringar kartorna kan bli en källa utan också till de inställningar till den geografiska omgivningen som människor haft och de tolkningar de har gjort av den. Värderingar och attityder speglas omedvetet i allt material som produceras. I den här uppsatsen ska jag använda mig av en samling 1600-talskartor för att undersöka vilka spår man kan se av den tidens mentala föreställningar om den rumsliga omgivningen. Ett exempel på hur dessa kartor ser ut visas på en bild längst bak i texten.

Normandiekampanjen : En studie av striderna i Normandie 6 juni – 25 augusti 1944 Av Mathias Forsberg

Syftet med uppsatsen är att studera de tyska förbanden i Normandie och genom att utröna dess styrka och förluster undersöka hur väl de allierade lyckades med att besegra de tyska styrkorna och vilka faktorer som påverkade detta.

Intresset för lokalhistoria har ökat under senare år, och kontakterna mellan sk fiitidsforskare och universitet har intensifierats. Vid Linköpings universitet bildades 1988 Centrum för l okalhistoria. Föreliggande rapport redovisar föredrag, diskussioner och arbetsprogram för centrum.

Varje bok har sin egen tillkomsthistoria. Den här har sitt ursprung i en intervju som jag gjorde under arbetet med minnesboken Samtal om Linköpings garnison 1997. I den berättas om förhållandevis omfattande hemliga svenska transporter av tyska sårade och sjuka soldater från Finland till Norge men också om vård av de skadade inom Sverige.

Berättelsen väckte berättigat intresse och preliminära efterforskningar i källmaterial bekräftade i alla delar uppgifterna, men arbetet med att skriva en sammanhållen text om verksamheten har av olika skäl fått bero.

Major Rolf Ligner, som själv genomfört ett stort antal intervjuer med olika kategorier anställda vid sitt gamla nu nedlagda regemente, Svea Trängregemente T 1, har varit pådrivande och har entusiastiskt stött arbetet samt hjälpt till att dra i olika uppslagsändar. Men det är främst genom stimulerande kontakter och efter samarbete med ingenjör Bertil Nyman, Eskilstuna, jag blivit övertygad om att studien bör slutföras.

Det har sedermera visat sig att fil dr Siv Rehn ungefär samtidigt forskat om krigssjukvården i Norrbotten. Våra arbeten tangerar varandra, ja mer än så, min studie ”hakar i” Rehns framställning. Siv Rehn har varit en entusiastisk och generös meddelare av uppgifter som kan vara av intresse för mig.

Flera andra har uppmuntrat mig att färdigställa texten och välvilligt lämnat konstruktiva synpunkter. Jag vill i första hand tacka lektorn vid försvarshögskolan Lars Ericson, överstelöjtnant Lars Eliasson, major Bengt Hällkvist, docent Björn Horgby och fil dr Karl Johan Krantz.

Många är de som läser diagram och tabeller innan de somnar. Det dröjer inte lång tid innan John Blund strör sand i läsarens ögon. En del hinner inte läsa mer än halva inledningen innan dvalan infinner sig. Vissa tycker t.o.m. att Apoteket skall tillhandahålla statistiskt material kostnadsfri tt för dem som lider av sömnproblem. Den andra yrterli gheten är de som betraktar en tabell med samma brinnande intresse som motorintresserad ungdom lyssnar till en "hottad" LS 8:a. Staplarnas höjd, färgsättning, mönster och tabell ernas siffror blir ett värde i sig. Vad de förmodas uttrycka och ge svar på blir av underordnad betydelse.

Oftast svarar diagrammet eller tabellen endast på ett genomsni ttligt värde. De belyser ett kollektivs gemensamma ansträngningar eller handlingsmönster under de specifika förhåll anden konstruktören vill belysa och få svar på. Individen tenderar att fö rsvinna i massan och risken att informationen "dör" eller att intresset fokuseras på hur tabellen är utformad är uppenbar.

Hur gör man kvantitativa undersökningar intressanta och läsvärda? Ett knep är att undersöka någon abnorm företeelse som till sin yttre karaktär fångar läsarens intresse. Ett annat kan vara att utifrån egna syften dra kontroversiell a slutsatser. Den undersökning som du har i din hand begagnar sig inte av dylika trick. Vad jag vill att du skall tänka på är att varje siffra och höjden på staplarna i diagrammen är beroende av människor. Enskilda individer, vilka en gång i tiden var lika levande och konkreta som du och jag är nu, idag. Vad dessa siffror inte ger svar på är den enorma spännvidd som undersökningsmaterialet inbegriper. För att ge ett exempel; Nils Persson i Grebo var 68 år och en månad gammal när han blev pappa för sista gången medan Lifgrenadiären Johan Sköld i Askeby var 25 år och åtta månader när han befann sig i samma situation. Det är därför vanskligt att dra generella s lutsatser om att "så var/är det då" på individplanet. Det är dessa ytterligheter som ger sökandet och forskande! ett djupperspektiv och ett mer intensivt, emotionellt, plan för undersökaren. Det är människor det handlar om.

Tjusningen (och delvis frustrationen) med demografiska undersökningar är att ingen regel saknar undantag. Det enda man kan vara säker på är att inget är säkert. Det finns t.ex. ingen naturlag som säger att tidiga äktenskapsbildningar de facto leder till större familj ebildningar och ökad befolkningstillväxt, även om så ofta är fallet. Man kan förvisso använda detta som en arbetshypotes, men då bör man väga in en mängd omkringliggande faktorer i analysen av resultatet. Är det t.ex. kulturella, "tysta" sedvänjor som påverkar människors handlingsmönster vad gäller familjestorlek? Hur kom det sig att männi skor hade utomäktenskapliga förbindelser trots att det enligt lag kunde straffas med döden?

Min ambition med uppsatsen är att den skall bli "levande", och att du skall finna den intressant och spännande. Men framförallt, att Du skall få svar på Mina frågor.

1940 utkom Ernest Hemingways bok "Klockan klämtar för dig". Boken filmatiserades 1943 med Gary Cooper och vår egen Ingrid Bergman i huvudrollerna. Hundra år tidigare hade klockorna kanske inte klämtat, utan snarare klingat för ett annat par. Då, den sjunde november 1843, ringde kyrkklockorna till bröllop i Grebo kyrka. Denna dag skulle drängen Eric Petter Nilsson äkta sin blivande hustru pigan Anna Helena Andersdotterl. I anslutning till bröllopet hade det nygifta paret sex med varandra och nio månader senare föddes deras första barn Augusta :V1athilda. Inom något år hade de fått tag på ett torp, men avkastningen var låg så Eric var tvungen att finna extrainkomster. Han blev tegelslagare och senare titulerades han även som daglönare.

Med treårsintervall födde de ytterligare fem barn. De hade tur för inget av barnen dog innan de var tio år gamla. Samtliga flyttade hemifrån efter konfirmationen. Alla utom en. Det fjärde barnet Adolf Ferdinand följde sin pappas fotspår och blev tegelslagare även han. Nästan trettio år efter vigseln dog Eric Petter Nilsson i lungi nflammation. Han blev 59 år. Nu stundade hårda tider för hustrun. I husförhörslängden kan man läsa att hon var "utfattig") Hon blev även skattebefriad. Den yngsta dottern, Elma Lovisa, var knappt 15 år och fick flytta till grannsocknen och tjäna piga på en gård där. Straxt efter faderns död övertogs torpet av sonen och tegelslagaren Adolf Ferdinand. Han övertog försörjningsansvaret för sin mor. Liksom många andra söner och döttrar till obesuttna föräldrar vid denna tid fann de övriga barnen i syskonskaran sin utkomst inom den agrara sektorn. Inledningsvis som pigor eller drängar men senare med sysselsättningar som tyder på hantverk utanför jordbruket.

En ny epok i den svenska historiska utvecklingen hade inletts, från det utpräglade agrara bondesamhället till en mer industrialiserad och yrkesmässigt mer specialiserad näringssektor. Det är denna förändring som uppsatsen skall försöka belysa.

Syftet med den grundläggande utbildningen i historia är att lära sig att själv förstå och förklara ett historiskt förlopp. Det är alltså förmågan att förklara och inte förmågan att beskriva som är det viktigaste. Utbildningens målsättning är att utveckla ett kritiskt tänkande. Att kritiskt kunna välja, granska och bedöma fakta från källor och historisk litteratur och ställa samman dessa till en förklaring eller tolkning av ett händelseförlopp är ett av utbildningens huvudmål. Därför utgör också uppsatsskrivandet något av historieämnets karakteristika och kärna. En historiker är inte bara den som kan återge vad andra före henne eller honom har förklarat utan främst den som själv deltar i kunskapsprocessen genom vetenskapliga uppsatser, artiklar och böcker. Uppsatser skrivs därför på B-, C- och D-nivåerna inom historieämnet.

Att skriva uppsats är någonting som man framför allt lär sig genom vetenskaplig träning. Av den anledningen spelar den teoretiska och metodiska skolningen en stor roll i den grundläggande utbildningen. Det finns en mängd litteratur på området, liksom böcker som talar om ”hur man ska göra det”. Men att skriva uppsats ställer olika krav beroende på vilket forskningsproblem man ställer sig. Risken är överhängande att den överambitiöse uppsatsskribenten drunknar i detaljerade anvisningar och regler och därmed förlorar både sin självständighet och sin förmåga att söka de lösningar som bäst passar just det problem som ställts.

Föreliggande skrift vill fokusera på uppsatsskrivandet som sådant och de krav historieämnet i Linköping ställer, utifrån olika utbildningsnivåer. Föreliggande skrift är därför inte ett försök att ersätta handbokslitteraturen i övrigt. Tvärtom. Vi utgår ifrån att uppsatsförfattare i historia självständigt och med stöd av sina handledare kan ta till sig de erfarenheter som samlats i handbokslitteraturen. Med denna skrift försöker vi mer skjuta in oss på uppsatsförfattandets allmänna villkor och hur dess problem kan lösas under grundutbildningen.

Skriften vänder sig till uppsatsförfattare vid historieämnet vid Linköpings universitet, men också till handledare och examinatorer, och skall främst ses som en guide till uppsatsarbetet.

I det följande behandlas först några allmänna anvisningar om förutsättningar, nivåer och progression liksom om bedömningsgrunder och former. Därefter kommer ett avsnitt om uppsatsskrivning samt ett om seminariet och opponentskapet, följt av några tips och tumregler. Skriften avslutas med en hänvisning till några relevanta handböcker inom området.

Syftet med den grundläggande utbildningen i historia är att lära sig att själv förstå och förklara ett historiskt förlopp. Det är alltså förmågan att förklara och inte förmågan att beskriva som är det viktigaste. Utbildningens målsättning är att utveckla ett kritiskt tänkande. Att kritiskt kunna välja, granska och bedöma fakta från källor och historisk litteratur och ställa samman dessa till en förklaring eller tolkning av ett händelseförlopp är ett av utbildningens huvudmål. Därför utgör också uppsatsskrivandet något av historieämnets karakteristika och kärna. En historiker är inte bara den som kan återge vad andra före henne eller honom har förklarat utan främst den som själv deltar i kunskapsprocessen genom vetenskapliga uppsatser, artiklar och böcker. Uppsatser skrivs därför på B-, C- och D-nivåerna inom historieämnet.

Att skriva uppsats är någonting som man framför allt lär sig genom vetenskaplig träning. Av den anledningen spelar den teoretiska och metodiska skolningen en stor roll i den grundläggande utbildningen. Det finns en mängd litteratur på området, liksom böcker som talar om ”hur man ska göra det”. Men att skriva uppsats ställer olika krav beroende på vilket forskningsproblem man ställer sig. Risken är överhängande att den överambitiöse uppsatsskribenten drunknar i detaljerade anvisningar och regler och därmed förlorar både sin självständighet och sin förmåga att söka de lösningar som bäst passar just det problem som ställts.

Föreliggande skrift vill fokusera på uppsatsskrivandet som sådant och de krav historieämnet i Linköping ställer, utifrån olika utbildningsnivåer. Föreliggande skrift är därför inte ett försök att ersätta handbokslitteraturen i övrigt. Tvärtom. Vi utgår ifrån att uppsatsförfattare i historia självständigt och med stöd av sina handledare kan ta till sig de erfarenheter som samlats i handbokslitteraturen. Med denna skrift försöker vi mer skjuta in oss på uppsatsförfattandets allmänna villkor och hur dess problem kan lösas under grundutbildningen.

Skriften vänder sig till uppsatsförfattare vid historieämnet vid Linköpings universitet, men också till handledare och examinatorer, och skall främst ses som en guide till uppsatsarbetet.

I det följande behandlas först några allmänna anvisningar om förutsättningar, nivåer och progression liksom om bedömningsgrunder och former. Därefter kommer ett avsnitt om uppsatsskrivning samt ett om seminariet och opponentskapet, följt av några tips och tumregler. Skriften avslutas med en hänvisning till några relevanta handböcker inom området.

Syftet med den grundläggande utbildningen i historia är att lära sig att själv förstå och förklara ett historiskt förlopp. Det är alltså förmågan att förklara och inte förmågan att beskriva som är det viktigaste. Utbildningens målsättning är att utveckla ett kritiskt tänkande. Att kritiskt kunna välja, granska och bedöma fakta från källor och historisk litteratur och ställa samman dessa till en förklaring eller tolkning av ett händelseförlopp är ett av utbildningens huvudmål. Därför utgör också uppsatsskrivandet något av historieämnets karakteristika och kärna. En historiker är inte bara den som kan återge vad andra före henne eller honom har förklarat utan främst den som själv deltar i kunskapsprocessen genom vetenskapliga uppsatser, artiklar och böcker. Uppsatser skrivs därför på B-, C- och D-nivåerna inom historieämnet.

Att skriva uppsats är någonting som man framför allt lär sig genom vetenskaplig träning. Av den anledningen spelar den teoretiska och metodiska skolningen en stor roll i den grundläggande utbildningen. Det finns en mängd litteratur på området, liksom böcker som talar om ”hur man ska göra det”. Men att skriva uppsats ställer olika krav beroende på vilket forskningsproblem man ställer sig. Risken är överhängande att den överambitiöse uppsatsskribenten drunknar i detaljerade anvisningar och regler och därmed förlorar både sin självständighet och sin förmåga att söka de lösningar som bäst passar just det problem som ställts.

Föreliggande skrift vill fokusera på uppsatsskrivandet som sådant och de krav historieämnet i Linköping ställer, utifrån olika utbildningsnivåer. Föreliggande skrift är därför inte ett försök att ersätta handbokslitteraturen i övrigt. Tvärtom. Vi utgår ifrån att uppsatsförfattare i historia självständigt och med stöd av sina handledare kan ta till sig de erfarenheter som samlats i handbokslitteraturen. Med denna skrift försöker vi mer skjuta in oss på uppsatsförfattandets allmänna villkor och hur dess problem kan lösas under grundutbildningen.

Skriften vänder sig till uppsatsförfattare vid historieämnet vid Linköpings universitet, men också till handledare och examinatorer, och skall främst ses som en guide till uppsatsarbetet.

I det följande behandlas först några allmänna anvisningar om förutsättningar, nivåer och progression liksom om bedömningsgrunder och former. Därefter kommer ett avsnitt om uppsatsskrivning samt ett om seminariet och opponentskapet, följt av några tips och tumregler.

Vad som förväntas av uppsatsskribenten å respektive nivå, inklusive villkoren för den avslutande seminariebehandlingen, meddelas vid kursstart.

Syftet med den grundläggande utbildningen i historia är att lära sig att själv förstå och förklara ett historiskt förlopp. Det är alltså förmågan att förklara och inte förmågan att beskriva som är det viktigaste. Utbildningens målsättning är att utveckla ett kritiskt tänkande. Att kritiskt kunna välja, granska och bedöma fakta från källor och historisk litteratur och ställa samman dessa till en förklaring eller tolkning av ett händelseförlopp är ett av utbildningens huvudmål. Därför utgör också uppsatsskrivandet något av historieämnets karakteristika och kärna. En historiker är inte bara den som kan återge vad andra före henne eller honom har förklarat utan främst den som själv deltar i kunskapsprocessen genom vetenskapliga uppsatser, artiklar och böcker. Uppsatser skrivs därför på B-, C- och D-nivåerna inom historieämnet.

Att skriva uppsats är någonting som man framför allt lär sig genom vetenskaplig träning. Av den anledningen spelar den teoretiska och metodiska skolningen en stor roll i den grundläggande utbildningen. Det finns en mängd litteratur på området, liksom böcker som talar om ”hur man ska göra det”. Men att skriva uppsats ställer olika krav beroende på vilket forskningsproblem man ställer sig. Risken är överhängande att den överambitiöse uppsatsskribenten drunknar i detaljerade anvisningar och regler och därmed förlorar både sin självständighet och sin förmåga att söka de lösningar som bäst passar just det problem som ställts.

Föreliggande skrift vill fokusera på uppsatsskrivandet som sådant och de krav historieämnet i Linköping ställer, utifrån olika utbildningsnivåer. Föreliggande skrift är därför inte ett försök att ersätta handbokslitteraturen i övrigt. Tvärtom. Vi utgår ifrån att uppsatsförfattare i historia självständigt och med stöd av sina handledare kan ta till sig de erfarenheter som samlats i handbokslitteraturen. Med denna skrift försöker vi mer skjuta in oss på uppsatsförfattandets allmänna villkor och hur dess problem kan lösas under grundutbildningen.

Skriften vänder sig till uppsatsförfattare vid historieämnet vid Linköpings universitet, men också till handledare och examinatorer, och skall främst ses som en guide till uppsatsarbetet.

I det följande behandlas först några allmänna anvisningar om förutsättningar, nivåer och progression liksom om bedömningsgrunder och former. Därefter kommer ett avsnitt om uppsatsskrivning samt ett om seminariet och opponentskapet, följt av några tips och tumregler. Skriften avslutas med en hänvisning till några relevanta handböcker inom området.

Syftet med den grundläggande utbildningen i historia är att lära sig att själv förstå och förklara ett historiskt förlopp. Det är alltså förmågan att förklara och inte förmågan att beskriva som är det viktigaste. Utbildningens målsättning är att utveckla ett kritiskt tänkande. Att kritiskt kunna välja, granska och bedöma fakta från källor och historisk litteratur och ställa samman dessa till en förklaring eller tolkning av ett händelseförlopp är ett av utbildningens huvudmål. Därför utgör också uppsatsskrivandet något av historieämnets karakteristika och kärna. En historiker är inte bara den som kan återge vad andra före henne eller honom har förklarat utan främst den som själv deltar i kunskapsprocessen genom vetenskapliga uppsatser, artiklar och böcker. Uppsatser skrivs därför på B-, C- och D-nivåerna inom historieämnet.

Att skriva uppsats är någonting som man framför allt lär sig genom vetenskaplig träning. Av den anledningen spelar den teoretiska och metodiska skolningen en stor roll i den grundläggande utbildningen. Det finns en mängd litteratur på området, liksom böcker som talar om ”hur man ska göra det”. Men att skriva uppsats ställer olika krav beroende på vilket forskningsproblem man ställer sig. Risken är överhängande att den överambitiöse uppsatsskribenten drunknar i detaljerade anvisningar och regler och därmed förlorar både sin självständighet och sin förmåga att söka de lösningar som bäst passar just det problem som ställts.

Föreliggande skrift vill fokusera på uppsatsskrivandet som sådant och de krav historieämnet i Linköping ställer, utifrån olika utbildningsnivåer. Föreliggande skrift är därför inte ett försök att ersätta handbokslitteraturen i övrigt. Tvärtom. Vi utgår ifrån att uppsatsförfattare i historia självständigt och med stöd av sina handledare kan ta till sig de erfarenheter som samlats i handbokslitteraturen. Med denna skrift försöker vi mer skjuta in oss på uppsatsförfattandets allmänna villkor och hur dess problem kan lösas under grundutbildningen.

Skriften vänder sig till uppsatsförfattare vid historieämnet vid Linköpings universitet, men också till handledare och examinatorer, och skall främst ses som en guide till uppsatsarbetet.

I det följande behandlas först några allmänna anvisningar om förutsättningar, nivåer och progression liksom om bedömningsgrunder och former. Därefter kommer ett avsnitt om uppsatsskrivning samt ett om seminariet och opponentskapet, följt av några tips och tumregler. Skriften avslutas med en hänvisning till några relevanta handböcker inom området.

I alla tider har människor drömt om att leva ett gott liv. Men vad som är ett gott liv har minst sagt varierat under olika epoker och varierar fortfarande i olika kulturer. Ett asketiskt liv i en ökengrotta framstår knappast som ett gott liv för en modern västerländsk människa. Men för en djupt troende kristen några hundra år efter Jesu födelse, eller för en stridande muslim i dagens Afganistan framstår det kanske som något gott. Vad som är gott och vad som är ont i livet kan därför både diskuteras och analyseras. I denna bok behandlas Det goda livet av forskare, lärare och doktorander knutna till forskarskolan Civitas vid Linköpings universitet. Civitas bygger på ett samarbete mellan filosofer, historiker och sociologer och därför finns här många olika infallsvinklar till temat, både vad gäller historisk förankring, skarpa analyser och samtida samhällsfrågor. Boken spänner från Aristoteles uppfattning om det goda livet, över olika goda (och onda) liv från medeltiden och framåt till den moderna förortens roll i och alkoholens betydelse för ett ont eller ett gott liv för människor.

I stället för att publicera intressanta uppsatser skrivna på C- och D-nivån, som huvudregeln hittills varit för skriftserien, innehåller detta nummer av Socialhistoria i Linköping en handledning i den ädla konsten att skriva uppsats på B-, C-, och Dnivåema i historia. Handboken är författad av Lasse Kvarnström och Svante Kolsgård, lärare vid avdelningen för historia vid Institutionen för Tema vid Linköpings universitet, och är resultatet av ett kollektivt utvecklingsarbete inom avdelningen. Arbetet med handboken har delvis finansierats med anslag från Centrum för utvecklingspedagogik (CUP) vid Linköpings universitet.

Forskningsinriktningen vid den historiska avdelningen vid Linköpings universitet har sedan länge en stark socialhistorisk profil. kollektivens vardag studeras på en rad områden, på olika nivåer och över sinsemellan skilda tidsperioder. Det gäller inom såväl agrara som industriella miljöer, på samhällelig liksom på grupp-, familje- och individnivå samt över tid som omspänner senantiken till det sena 1900-talets historia. Hur identiteter skapas, tillägnas och förändras är en alltmer växande inriktning, liksom anknytningen till socialpolitiska ideer, normsystem, attityder, värderingar och mentaliteter. Även den  rättshistoriska och ekonomiskhistoriska forskningen ryms inom detta fält. Den historiska demografin utgör också traditionellt en stark del av det socialhistoriska fältet. Studier av arbeta och ohälsa, sjuklighet, dödlighet och hälsopolitik ligger långt framme. Bredden i den socialhistoriska profilen morsvaras av en mångfald melodologiska inslag.

Skriftserien Socialhistoria i Linköping uppmärksammar denna profil och vilka uttryck den tar sig i grundutbildningen. I serien publiceras i första hand uppsatser skrivna på C- och D- nivå, men även bidrag från lärare och doktorander vid avdelningen förekommer.

Detta nummer av Socialhistoria i Linköping är en specialutgåva till Svenska historikermötet i Linköping 23-25 april 1999

I alla tider har människor drömt om att leva ett gott liv. Men vad som är ett gott liv har minst sagt varierat under olika epoker och varierar fortfarande i olika kulturer. Ett asketiskt liv i en ökengrotta framstår knappast som ett gott liv för en modern västerländsk människa. Men för en djupt troende kristen några hundra år efter Jesu födelse, eller för en stridande muslim i dagens Afganistan framstår det kanske som något gott. Vad som är gott och vad som är ont i livet kan därför både diskuteras och analyseras. I denna bok behandlas Det goda livet av forskare, lärare och doktorander knutna till forskarskolan Civitas vid Linköpings universitet. Civitas bygger på ett samarbete mellan filosofer, historiker och sociologer och därför finns här många olika infallsvinklar till temat, både vad gäller historisk förankring, skarpa analyser och samtida samhällsfrågor. Boken spänner från Aristoteles uppfattning om det goda livet, över olika goda (och onda) liv från medeltiden och framåt till den moderna förortens roll i och alkoholens betydelse för ett ont eller ett gott liv för människor.

Att intresset for lokalhistoria är stort råder knappast någon tvekan om. Inte minst alla släkt och hembygdsforskare är ett talande bevis för detta. Även inom skola och annan utbildning påpekas ofta vikten av att man gar från det lilla till det stora, från det lokala till det regionala och nationella. Man kunde kanske tro att intresset skulle avta i ett samhälle där vi rör oss över mycket större ytor än vad vi gjorde förr och dar vi när och nås av snart sagt hela världen. Men så är det inte. Istället för att föra en tynande tillvaro har lokalhistoria snarare rönt en allt större uppmärksamhet.

Det har också, kanske längre an man tror, funnits en lokalhistorisk tradition även inom den professionella forskningen. I England, som i så många andra länder, ökade intresset för hembygdens historia kring sekelskiftet och detta ledde så småningom fram till att den så kallade Leicesterskolan under W G Hoskins ledning lyfte fram lokalhistoriens viktiga roll i historieundervisningen. Även franska historiker och då inte minst E L R Laduries har i många fall utgått ifrån lokalsarnhället för att åskådliggöra historien. Det begränsade rummet gör det möjligt att utföra en både bred och djup beskrivning av ett område med hjälp av många variabler på en gång.

I Sverige ställde sig universitetsvärlden länge avvaktande till lokalhistorieforskningen. Området fick nästan ostört omhändertas av ivriga amatörforskare. I Norge däremot har man haft en helt annan tradition. Dar knöts tidigt lokalhistoria både till skolorna och till den högre utbildningen. Lokalhistoria blev där bade en angelagenhet för intresserad allmänhet, men också för avancerad forskning på universitetsnivå.

Detta bidrag unsöker hur naturkurer började modifieras med hjälp av tekniken. Den lite motsägelsfull utveckling ger en djupare inblick i frågor om naturkuren i samhället kring sekelskiftet 1900.

Mentalitetsforskning i Sverige Av Sofia Gustafsson.

Syftet med uppsatsen är alltså att undersöka utbredningen av och metoden i mentalitetsforskningen i Sverige. Inledningsvis diskuteras forskningens utbredning, varvid ett antal mentalitetsanalyser identifieras, som kan ligga till grund för den fortsatta analysen. Här presenteras också mentalitetsanalyserna utifrån de ämnen och tidsperioder de har behandlat. Därefter inleds i kapitel 3 metoddiskussionen, som jag har valt att strukturera utifrån några huvudteman som har framkommit i debatten kring mentalitetshistoria.

   I tio artiklar belyses den forskning inom hälsoområdet som bedrivs av bland andra antropologer, etnologer, sociologer, historiker och filosofer i Sverige.

Boken kan tjäna som utgångspunkt eller  kurslitteratur för dem som vill få en överblick över vilka frågor och områden som behandlats i den humanistiska hälsoforskningen

Handlingsnormer och rättskipning i det tidigmoderna Vadstena Av Annika Sanden

Syftet med uppsatsen är att få en inblick i tidens mentalitet och stadsinvånarnas beteendemönster, men också i de ideföreställningar som styrde rådsturättens rättskipande verksamhet. Därför skall tidens normer studeras, både på det individuella och det mer principiella planet. Våldet ägnas därför särskild uppmärksamhet. Ärendena, anklagelserna och vittnesmålen i rätten bör i sig säga något om socialt liv och samtidens ideal. För att kunna beskriva tidens normer och rättstärikande utgår undersökningen från följande frågor:

1. Vilka typer av våldsbrott förekom och vad säger dessa om det sociala regelverket i staden?
2. Vilket rättstänkande kan utläsas ur rådsturättens verksamhet, dvs vilka principer grundade sig rättskipningen på?
3. Om rättskipningen förändrades i takt med statsmaktens framväxt, hur såg förändringen i så fall ut?
4. Forskningen visar att våldstrenden gick ner någon gång under 1600-talet. Skedde en förändring under de perioder som studeras? Hur stod i så fall våldsfrekvensen i relation till den politiska utvecklingen?
5. Om våldsfrekvensen sjönk under undersökningsperiodema, var det i så fall en produkt av en civiliseringsprocess?

Det faktiska tillvägagångssättet är ett beaktande av Vadstena stads äldsta tänkeböcker mellan år 1600 och 1610. Under denna tioårsperiod var rådsturätten fortfarande lokalt förankrad, men statsmaktens centraliseringsambitioner kan också vid det här laget ha satt spår i tänkeboken. Stadsinvånamas handlanden och rådsturättens agerande ses i uppsatsen som ett uttryck för deras värderingar och synsätt. Denna gemensamma dombok och minnesbok över Vadstena kan därför vittna om just gränsöverskridanden och om staden som socialt fenomen. Genom att studera de ärenden som tas upp och vilka handlingar som bestraffades antas det som ansågs inskränkande på ordningen och försörjningsmöjlighetema kunna utläsas. Tänkeboken rymmer en mängd ärenden där straff inte utdöms och där anklagelser inte bestyrks med  bevis. Brottmålen i tänkeboken är därför fler än de enskilda brotten. Det inressanta är emellertid vad som tas upp i tänkeboken, inte endast de antal begångna och bestraffade brott som registrerats.

Under 1600-talet kom staten och kyrkan att utöva en större makt över individen. Den lokala rättskipningen fick en övervakare i den statliga Svea hovrätt. Det medeltida lokalsamhället rörde sig under 1600-talet sålunda mot ett mindre isolerat lokalsamhälle genom statens och kyrkans ökande kontroll. För att se vilka effekter detta fick på lokalplanet skall tänkeboken därför studeras igen, mellan 1623 ochl633. Den här perioden studeras genom ett otryckt manuskript som saknar sidnumreringar. Hänvisningarna i texten görs därför till det datum då ärendet var uppe i rådsturätten. Genom ett bakåtblickande står det klart att rättskipningen och våldstrenden förändrades under 1600-talets gång, men hur och när denna förändring skedde är inte helt klarlagt. Den senare perioden har därför valts för att studera hur förändringen gick till - dvs när den skedde.

Det spelar naturligtvis roll om en särskild typ av brott skedde vid ett enstaka fall eller väldigt ofta. Statistiken är därför viktig, men också tolkningarna av denna. Empirin kommer kontinuerligt att varvas med analys för att slutligen passas in i en helhetsbild av våldstrenden och rättskipningen under de två perioderna. För att nå en bild av vad som egentligen skedde är metoden därför både kvantitativ och kvalitativ, men också hermeneutisk.