Vi har hittills haft begränsad kunskap om funktionshindrade människors liv över tid och om innebörden i att leva med funktionshinder under många år. Vad innebär det att åldras med funktionshinder? Hur gestaltar sig "äldreblivandet" om man redan har betydande funktionsnedsättningar sedan tidigare i livet och kanske tvingats lämna arbetslivet långt före gängse pensionsålder? Hur är det att, som en till åren kommen förälder, fortfarande vara den som hjälper sitt vuxna, funtionshindrade barn? Hur ser den formella och informella omsorgssituationen ut? Det är frågor som den här boken belyser och den fyller därmed ett viktigt kunskapsbehov. Boken utgår från ett livsloppsperspektiv. Den centrala frågan är sålunda hur livet idag gestaltar sig för funktionshindrade människor som vuxit upp och levt under vissa historiska villkor. Här ryms även ett anhörigperspektiv där denna fråga studeras på motsvarande sätt. Bokens sex kapitel diskuterar de här frågorna med olika tonvikt och med utgångspunkt från både fysiskt och psykiskt funktionshindrades förhållanden. Samtliga författare bedriver forskning med anknytning till bokens huvudfråga. Att åldras med funktionshinder riktar sig främst till högskolestuderande inom samhälls- och beteendevetenskap, socialt arbete, social omsorg och vård, liksom till yrkesverksamma inom fältet. Den kan också vara värdefull för en intresserad allmänhet.

Over the past 10-15 years the geography of death has changed in Sweden. Dying and end-of-life care has to a great extent been moved out of hospitals back into the local community, and renewed attention is given to dying and spiritual care issues. Yet, at the same time, a new ideological investment in civil society has taken place, which ascribes caring and networking qualities and resources that may not always be encountered in practice. This article discusses the implications of this situation, by focusing on the role of the Church of Sweden, as an actor in civil society, and on its support for parishioners in their end-of-life phase. Questions discussed are: what role do local church parishes play in the care of dying parishioners, and what is the meaning of parish belonging and networks in this context? Results from a study of all parishes in two Swedish, medium-sized, communities indicate that support for dying parishioners is surprisingly uncommon, while most parishes offer support for the bereaved. The article argues that this may be an indication of failing resources, on the part of the parishes, to meet the needs of these contrasting situations. While a relational logic motivates support for the dying parishioner, support for the bereaved seems to follow a service logic, one with which the representatives of the parishes are more at ease. Networks and personal relationships seemed to be the heart of the matter and the concept of social capital was used to capture this phenomenon. In a more general sense, however, the results illustrate the partly contradictory roles and strategies that the Church has adopted in order to face different interpretations of civil society and ongoing societal change in Sweden.

The article describes spiritual care offered by the Church of Sweden to people in the last phase of their lives and to the bereaved. The Church ministers in a secularized society. Its changed place in the culture can be seen in the fact that it was recently officially separated from the State. The article contrasts the languages of spiritual care about the support given to those in their last phase of life, compared to those in grief. Traditional theological language is used with the dying, while the newer psychological "clinical lore" is used with the bereaved. These contrasts are expressions of the different positions linked to expectations that are connected with roles that the representatives of the Church are trying to meet.