Det finns en övertygelse bland vuxna att intuitivt kunna förstå vad som är bäst för barn utan att ta reda på deras åsikter om vad de far illa av och vad de behöver för stöd (Butler & Williamsson, 1994). När barn får möjlighet att berätta kan intervjuaren bli alltför inblandad i berättelsen genom att ta över och ge sitt perspektiv. Ett sådant bemötande kan påverka berättelsen i en riktning som inte säger något om barnets uppfattning utan mer om att socialsekreteraren försökt få sin uppfattning eller hypotes bekräftad av barnet. Med för mycket påverkan kan berättelsen få en för barnet irrelevant och oanad riktning. Hur barn lyckas berätta om sitt perspektiv är därför beroende av vilka möjligheter de får att berätta.
Den här rapporten har som syfte att ge vägledning i hur socialsekreterare inte ska påverka barnets berättelse. Den vill visa att ”socialtjänstens barn” har både förmåga och vilja att berätta om upplevelser av familjeproblematik som exempelvis vårdnadsoch umgängestvister, sexuella övergrepp eller misshandel förutsatt att de möts av socialsekreterare som ger sig tid att lyssna på dem och bemöter dem respektfullt. I de analyser jag har gjort av barnintervjuer framkom funderingar om varför vuxna gör som de gör och hur barnen agerade för att hantera sina dilemman med vuxna. De berättade hur de hanterade vardagssituationer av stress, rädslor, risk för övergrepp, vuxna som bråkar och slår dem och varandra. Dessutom berättade barnen att vuxna är upptagna av sina egna bekymmer och inte alltid ser till deras behov. De berättade också om dilemman i familjer där föräldrar missbrukar och brister i sin omsorgsförmåga. Barnen oroade sig också för sina föräldrar och syskon, de var rädda för att de skulle fara illa. Konsekvensen av vuxnas brister och oförmågor var att barnen fick ta stort ansvar för sig själva och sina syskon men också sina föräldrar. Oavsett föräldrarnas ”brister” uttryckte barn också hur mycket de uppskattade sina föräldrar och att de ville vara tillsammans med dem. De sökte efter lösningar som kunde underlätta deras och de övriga familjemedlemmarnas situation. Det var som om barnen förstod och tolkade sin utsatthet i förhållande till hur de kunde få familjemedlemmarna att må bättre.