Denna översikt är inte vad man brukar kalla en systematisk litteraturöversikt utan en översikt i huvudsak baserad på tidigare kunskapsöversikter och metaanalyser. Det innebar att enstaka artiklar och studier kan ha förbisetts beroende på de sökord som har använts i de olika översiktsartiklarna och metaanalyserna. Vi har dock så långt det är möjligt letat i andra sammanställningar och organisationers hemsidor för att minimera risken för att viktiga instrument och evidensbaserade interventioner missats.
Det som framkommit i denna kunskapsöversikt är att när något barn eller ungdom varit utsatt för ett trauma så är det viktigt att det tidigt finns ett gott omhändertagande för att lindra och om möjligt förhindra en negativ utveckling av den psykiska hälsan som följd av att ha varit utsatt för ett potentiellt trauma. I vissa fall och kanske framförallt när det gäller potentiella trauman som inte innehåller våld eller sexuella övergrepp kan det kanske räcka med en kortare men evidensbaserad tidig intervention. Forskning visar att det för ungefär hälften av de traumatiserade barnen sker en spontanläkning de första tre månaderna av posttraumatisk stress, för att sedan plana ut, men att det efter 6 månader inte längre är troligt att symtomen försvinner utan intervention (Hiller et al., 2016).
Genom screening och annan bedömning bör man kunna avgöra om barnet eller ungdomen behöver någon ytterligare behandling, förslagsvis då en av de evidensbaserade behandlingar som finns, och vid mer komplex traumatisering en behandling anpassad för detta ändamål.
Det är dock viktigt att betona att en del barn och ungdomar kan behöva behandling omedelbart, till exempel när allvarliga symtom utvecklas snabbt. Observera också att tidsintervallet inom 4 veckor avser tid efter traumahändelsen, inte tid efter avslöjande eller anmälan. Våld och sexuella övergrepp består inte sällan av många händelser över tid. Utsatta barn berättar ofta att de utsatts en lång tid efteråt. Vid avslöjandet kan de redan ha utvecklat symtom som kräver behandling direkt.
För att kunna ge rätt insats/behandling, både tidigt och senare, efter ett eller flera potentiella trauman, är det viktigt med validerade mätinstrument för screening av traumaerfarenheter och symtom, men även för bedömning av mer allvarlig problematik/diagnoser. Detta är något som framkommit mycket tydligt under arbetet med denna kunskapsöversikt. Då det många gånger är psykologiska begrepp och symtom som inte så lätt låter sig identifieras, operationaliserar man det man vill mäta med frågor som besvaras av den som berörs. Man försöker identifiera hur en person mår, vilka symtom den har etc. genom ett frågeformulär som används regelbundet bland t.ex. barn och ungdomar. Efter att ha studerat formulärets kvaliteter (att det mäter vad det utger sig för att mäta och att det är stabilt över tid) har man utvecklat ett standardiserat instrument för att mäta ett visst symtom. Det är i detta sammanhang också viktigt att påpeka att de mätinstrument man använder även är undersökta i det land de används.
Sammanfattning av Bedömningsinstrument
I denna översikt finns såväl skattnings- och bedömningsinstrument som mäter förekomsten av trauma som instrument som mäter symtom och beteendeproblem som kan förknippas med traumatiska händelser. Instrumenten kan vara i form av intervjuer, mer eller mindre kliniska/diagnostiska eller utformade som självsvarsformulär.
Barn och unga är givetvis en viktig källa då det gäller information omkring deras egna erfarenheter och posttraumatiska reaktioner och de rapporterar sina erfarenheter (Bernstein et al., 1997) och sina symtom tillförlitligt (Hamby, Finkelhor, Ormod & Turner, 2005). Dessutom rapporterar de mer symtom än vad andra gör å deras vägnar (Nader, 2008). Då det gäller överensstämmelsen mellan hur olika informanter rapporterar barns erfarenhet av potentiellt traumatiska händelser så har den visat sig inte vara särskilt god (Tingskull, Svedin, Agnafors, deKeyser, Sydsjö & Nilsson, 2013) varför vi med ledning av ovanstående rekommenderar att använda självsvarsformulär för de barn och ungdomar som själva kan hantera dessa.
När det gäller att screena för erfarenheter av potentiellt traumatiska händelser traumaformulär så kan man välja att använda kortare formulär som på så sätt tidsmässigt är lättare att administrera (LITE, LYLES) eller längre och mer omfattande formulär som JVQ som ger en mer allsidig bild av barnets utsatthet. För mindre barn finns då föräldraversioner av såväl LITE som LYLES.
Symtomformulär finns med olika inriktning och i huvudsak ser vi översatta formulär som mäter akut stress, symtom relaterade till traumaupplevelser, som posttraumatiskt stressyndrom samt formulär som mäter dissociativa symtom. Här finns flera att välja på men det som är mest allsidigt och mest använt i Sverige är TSCC och TSCYC vars nackdelar är att de inte är fria att användas utan kostnad och behörighet. För akut stress finns ASC-kids. Beträffande dissociation så finns flera formulär att välja på men tre som är relativt lättadministrerade är Dis-Q-Sweden (självsvar), CDC (föräldrasvar) samt SDQ-20 vid misstanke om somatoform dissociation.
Vid behov av vidare diagnostik finns en rad kliniska standardiserade intervjuer men där kanske K-SADS-PL eller M.I.N.I. KID är de mest använda i klinisk praxis med barn och ungdomar.
För forskning så är det också angeläget att använda internationellt erkända formulär om man vill jämföra traumaförekomst eller symtom efter potentiellt traumatiska upplevelser med undersökningar från andra länder.
För framtiden ser vi behov av att fler instrument översätts till andra språk då Sverige idag är ett multikulturellt samhälle med stort inflöde av unga människor med annan språklig bakgrund, traumatiska erfarenheter samt traumarelaterade symtom. Det finns också behov av att översätta eller utveckla ett kortare kombinerat instrument för screening av såväl traumahistoria som symtom.
Sammanfattning av tidig intervention
Att tidigt kunna ge stöd och hjälp vid upplevda potentiella trauman såväl naturkatastrofer, trafikolyckor som vid våld och sexuella övergrepp måste anses som viktigt.
Att kunna identifiera barn som riskerar att utveckla posttraumatisk stress kan spela en viktig roll när det gäller att minska risken för att utveckla kvarstående svårigheter efter potentiellt traumatiska händelser. Detta är något som framkommer i alla dessa studier. Ingen studie rapporterar skadlig inverkan vid de tidiga interventionerna. Således hittar man positiva tendenser även om inte man inte alltid får signifikanta symtomreduktioner när det gäller posttraumatisk stress. De flesta av studierna har interventioner som bara är en gång, vissa 1–2 och ibland endast en information via webben och en broschyr. Den intervention som framstår som den mest välgjorda studien var metoden Child and Family Traumatic Stress Intervention (CFTSI) (metoden beskrivs i kapitlet om tidig intervention) som visade på bäst resultat med signifikant symtomreduktion på flera utfallsmått och även posttraumatisk stress efter 4 sessioner. Denna metod har även i en icke randomiserad studie (n=114, 5-8 sessioner) vid för- och eftermätning visat på signifikanta resultat och metoden är också bedömd av CEBC som ha ett lovande vetenskapligt stöd (nivå 3).
Det som i denna kunskapsöversikt samstämmigt framkommit i alla studierna är att screena för risk samt ge psykoedukation om trauma och hur man kan reagera efter en traumatisk händelse samt information om vad som kommer att ske.
De svagheter vi kan se är att i stort sett inga interventioner vänder sig till barn under 6–7 års ålder samt att de flesta interventioner vänder sig till barn som varit utsatt för kroppsligt trauma såsom bilolyckor. Få vänder sig till barn som upplevt interpersonella trauman.
För framtiden ser vi ett behov av att i Sverige utvärdera och implementera såväl CFTSI som den modell ”Efter barnförhöret” som utvecklats av Elfström, Landberg och Olofsson (2017).
Sammanfattning av Behandling
Det framkommer tydligt från studierna i denna kunskapsöversikt att psykologiska behandlingar för barn och ungdom som exponerats för potentiella trauman hjälper. De hjälper för barn och ungdomar som varit utsatt för våld och eller sexuella övergrepp. Det finns också flera studier som visar att det är viktigt att också välja behandling utefter barnets erfarenheter, behov och förutsättningar såsom ålder, typ av övergrepp/trauma, vad man söker för och vilket problem man tycker att man har. De komponenter som förkommer i alla de behandlingar som visar på stark evidens är: Psykoedukation om trauma och prevalens, och vad trauma kan få för inverkan (impact) och om behandlingen; träning i känsloregleringsstrategier (t.ex. avslappning, identifikation av känslor, kognitiv koping, imaginär exponering, in vivo exponering, kognitivt processande och problemlösning).
Av den ovanstående genomgången blir det tydligt att det också finns mer evidens för vissa behandlingar än andra ibland beroende på att det finns fler studier av en viss sorts behandling och färre eller mycket små av en annan typ.
Det finns i dagsläget ett mycket starkt stöd för TF-KBT baserat på minst 17 randomiserade studier som styrker TF-KBT:s effektivitet. Behandlingen har kortfattat beskrivits i detta dokument. Dock ska man beakta att TF-KBT vänder sig till barn som fyllt 6 år och som har ett bättre utvecklat språk och har större kognitiva förmågor än yngre barn. När det gäller yngre barn (under 6 år) så bör leken få en större plats. Child and Parent Psychotherapy (CPP) är en behandling som visat sig vara troligen effektiv. Även denna behandling är kortfattat beskriven i detta dokument och rekommenderas till mindre barn som bevittnat våld. Även EMDR kan ges till mycket små barn Kognitiv integrerad behandling vid Barnmisshandel (KIBB) är ytterligare en behandling för barn 6 år och äldre och där det beslutats att barnet ska fortsättta leva med den som utövat våldet. KIBB har de ingredienser som de väletablerade behandlingarna har men har fortfarande för få och för små studier.
Således är det TF-KBT som kan sägas vara den behandling som bör rekommenderas i första hand när det gäller sexuella övergrepp. Vid fysisk misshandel rekommenderas KIBB om barnet ska fortsätta leva med den som utsatt barnet, i annat fall TF-KBT. För yngre barn rekommenderas CPP och EMDR.
För ungdomar som uppvisar mer komplex traumatisering rekommenderas IITCT som innehåller alla plus fler ingredienser som de väletablerade behandlingarna gör.
Det är viktigt att se var i vårdkedjan de olika behandlingarna kommer in alltifrån exponering av ett potentiellt trauma, screening/risk, bedömning, behandling som sätts in efter ca 4 veckor eller om det behövs mer komplexbehandling. För de svenska Barnahusen syns det som en viktig uppgift att till alla barn erbjuda screening av trauma och symtom samt tidig intervention. Även bedömning för fortsatt terapi är en viktig uppgift samt tillförsäkra och ha rutiner för att de barn som bedöms ha ett behov av fortsatt behandling också erhåller detta allt i enlighet med FN’s konvention om barns rättigheter.
Det visar sig således att vi idag har en god kunskap om vad som är effektivt när det gäller arbete med barn och trauma men inför framtiden ser vi ett behov av att denna kunskap implementeras samt att barn oavsett var man bor i Sverige får ett likartat bemötande baserad på forskning (evidens) och beprövad erfarenhet (framtida evidens).
Vi har i denna genomgång inte hittat terapiformer som anpassats eller utvecklats för barn med olika typer av funktionsnedsättningar.