The purpose of this Bachelor’s thesis is to investigate how party leaders appear in pictures in newspapers in relation to how they portray themselves in pictures in their own social media.

We have conducted a quantitative content analysis of pictures from two newspapers and two social media. The material consists of pictures of party leaders from the six largest parties in the Swedish Parliament.

Research findings are that civic and everyday environments appear to a greater extent in the pictures on social media. Close-ups appear to a greater extent in the newspapers. The party leaders smile and look into the camera to a greater extent at the pictures on social media than they do in the news media. The female party leaders smile and look into the camera to a greater extent than the male ones. Images where party leaders express themselves with gestures are rare.

Genom en komparativ analys av två läroböcker i svenska för högskoleförberedande respektive yrkesförberedande program undersöks likheter och skillnader avseende litteratursyn och förväntningar på böckernas mottagare. I artikeln diskuteras på vilket sätt den litteratursyn som präglar respektive bok kan relateras till textval och uppgifter, på vilket sätt detta skiljer sig mellan de två böckerna och vad det får för konsekvenser för litteraturundervisningen. I analysen används begreppen modelläsare och litterär kompentens. Undersökningen visar att även om den grundläggande litteratursynen i de två böckerna delvis är densamma skiljer sig modelläsaren åt så till vida att i läroboken för högskoleförberedande program förväntas denna vara analytisk och strukturerad, medan modelläsaren i boken för yrkesförberedande program är kreativ och nyskapande. Det finns skilda förväntningar på vilken litterär kompetens modelläsaren besitter, men också på vilken kompetens som ska utvecklas, vilket riskerar att missgynna elever ur båda kategorier.

Poesin har alltid haft ett särskilt förhållande till underjorden. Vid början av 1900-talet fick plötsligt tunnelbanan axla det underjordiska arvet, när modernistiska poeter började skriva dikter från plattformar och tunnlar. Tunnelbanedikten har sedan dess vuxit till en lika oväntad som tongivande lyrisk genre, med rötterna djupt rotade i den litteraturhistoriska underjorden. Litteraturvetaren Emma Eldelin tar tunnelbanan genom 1900-talets lyrik.

Vad förenar Jenny Diskis Främling på tåg, Malte Perssons Underjorden och Olga Tokarczuks Löparna? Alla är de exempel på litteratur från senare decennier som uppsöker rum för genomfarter och transporter, som tåget, tunnelbanan och flygplatsen, för att reflektera över sina egna förutsättningar. Det litterära skapandet har traditionellt förknippats med avskildhet och med det privata rummet, och i denna bok undersöks hur sådana föreställningar både utmanas och bekräftas när författandet söker nya färdvägar. Litteraturens transitmiljöer har många sidor: här kan främlingar bli förtroliga med varandra, men författaren kan också vända blicken inåt. Dessa rum kan ges laddning av klassiska myter eller användas för oppositionella estetiska experiment. De kan inspirera till nya sätt att organisera litterära texter och till tankar om skapandeprocesser. De kan utgöra fond för författares självframställningar och för reflektioner om litteraturens betydelse i samtiden. I Rastplats för rastlösa upprättas förbindelser mellan ett tjugotal litterära verk i olika genrer och från olika delar av världen som alla utforskar den kreativa potentialen i att vara i transit – på väg vidare.

By examining the subway as a spatial structure informing the narrative and aesthetics of Faces in the Crowd (Los ingrávidos)—the debut novel of Valeria Luiselli—this article argues that transitional spaces such as the subway, designed primarily for movement and exchange, function in contemporary literature as reflective loci for aesthetic questions, and that they mediate an evolving debate on the changing conditions of artistic practice in a globalized world. In the novel, the subway, and the New York City subway in particular, is highlighted as a space for literary encounters and exchanges between Latin American and Northern American literary tradition. Furthermore, the material space of the subway and the practices of subway riding infuse the form and structure of the novel. With perspectives from Henri Lefebvre and critical literary geography as envisioned by literary critic Andrew Thacker, as well as from current discussion on aesthetic responses to globalization, it shows how the subway, with its double potential to function as an abstract, rational space of flows as well as a meaningful and situated location, mediates an aesthetic of movement and transit in Luiselli’s novel, interrogating some of the challenges facing literature in an increasingly global world.

Spaces of transit and transportation are often thought of as one-dimensional and as defined by their functionality and rationality, but recent literary texts challenge such preconceptions by representing those spaces as multidimensional and meaningful. In this article, we examine literature through the lens of place making, seeking to understand in what ways literary representations are involved in renegotiations of transit space. Addressing two generic spaces of transit—the underground and the airport—we analyze a body of texts generated through initiatives relating to the London Underground and Heathrow Airport respectively. Arguing that literature contributes to a processual understanding of place, we conclude that literary texts should be considered as instances of place making, and thus deserve serious consideration in research.

Följande arbete undersöker olika attityder och föreställningar som förekommer i samhället och skolan kopplat till flerspråkighet och etnolekt. Även effekterna av dessa attityder undersöks utifrån ett individperspektiv. Det genomgående temat som återfinns i forskningen målar upp en tydlig språklig nedvärdering av etnolekt och flerspråkighet där standardiserad svenska framläggs som dess åtråvärda motsats. I massmediala anföranden förekommer bilden av etnolekt som ”ett aggressivt rop på hjälp” och som ett språkligt inslag som bör motarbetas. Även i en skolkontext förekommer negativa föreställningar till etnolekt och flerspråkighet där avvikelser från standardiserad svenska betraktas som skadliga för elevers framtidsutsikter. Nyckeln till akademisk och samhällelig framgång anses ligga i anammandet av standardiserad svenska. Flerspråkighet anses också som en ofördelaktig aspekt hos eleverna som i längden kunde/skulle leda till försämrade svenska språkkunskaper. Detta är en vanligt förekommande språkmyt och forskning har påvisat att förstaspråksinlärning gynnar andraspråksinlärningen. Utifrån ett individperspektiv kan den språkliga nedvärderingen bidra till utanförskap och inlärd hjälplöshet. Etnolekten kan bli ett medel att bibehålla gemenskap i utanförskapet. Uppsatsen belyser vikten av att fortsätta bedriva språksociologisk forskning kring etnolekt och flerspråkighet samt kompetensutveckla skolpersonal så att de kan hjälpa istället för att stjälpa flerspråkiga elever​.

Men för att ringa in begreppen lekfullhet och disciplin, behöver jag först ta er med till en lägenhet i Göteborg, närmare bestämt i övre Guldheden. Där, i en kökssoffa allra längst upp i hörnlägenheten med utsikt över hela staden, tillbringade jag en stor del av min uppväxt. Anledningen var att jag hade kommit till lite väl tidigt i mina föräldrars relation. De hade just tagit studenten – och det var stort – men sedan kom det ett hot mot den unga familjens klassresa. Och det hotet var jag. Därför ryckte min morfar och mormor ut, och hämtade mig till sin kökssoffa...

This study explores literature reading and reception of narrative texts among Swedish middle school students. Through a written assignment and a think-aloud protocol, students’ comprehension and interpretation of narrative texts are investigated. The study shows that Swedish middle school students tend to focus mainly on the plot. The main comprehension hindrance is at the lexical level, but cultural aspects, such as general knowledge of the surrounding world, are also crucial. The students also tend to have difficulties interpreting the gaps in the text and making meaning from the implicit. However, the students are also capable of interpretations and conclusions that go beyond the text. The study suggests that literature teaching in middle school should strive to activate both syntagmatic and paradigmatic thinking [Bruner, J. (1986). Actual minds, possible words. Harvard University Press] to help students to a better comprehension of the literary text, but that the syntagmatic reading should be emphasised to encourage the joy of reading.

Different ways of teaching literature in school are often a result of tradition, cultural heritage, and theunderlying assumptions of the motivating reasons for studying literature at all. This paper presents resultsfrom a comparative study of Swedish and French upper secondary school students’ reception of anarrative text and discusses the impact of literary socialisation in relation to curricula. In the first part ofthe paper, Swedish and French upper secondary school students’ written comments on a short story areanalysed in terms of literary socialisation, comprehension and interpretation. The study displaysdifferences in the way the students interact with the text. The French students pay more attention toliterary aspects, such as style and language, whereas Swedish students tend to focus more on content andextratextual aspects. In the second part of the paper, the Swedish curriculum for the subject Swedish forupper secondary school is analysed. The study argues that a combination of analytic and emotionalreading seems to be the most efficient way to create skilful readers. Reading for pleasure in a schoolcontext is challenged by the strong framing provided by knowledge requirements and examinations. Thestudy concludes that this paradox of literature education can be met by focusing on the readingexperience as a point of departure for in-depth literature studies.

This study aims to shed light on the cultural models of literature and literature education reflected in Nordic L1 curricula by investigating how literature is given discursive significance in the Danish, Finnish, Norwegian and Swedish L1 curricula for lower-secondary school, both within and across those four countries. Education in the Nordic countries is a field well suited for comparative analysis as the languages used are closely related and the countries’ educational systems and policies are similar. In the study, we discuss how literary texts are given significance compared with other texts and what purposes of literature education are given a prominent place in the L1 curricula. The theoretical framework used derives from Gee’s (2014) description of cultural models; we understand the national curricula as linguistically created realms of reality. The comparative analysis suggests that there are similar tendencies as well as distinct national differences. Prominent cultural models identified across the countries are a double position of literary texts and a high expectation on literature education. The study points to a need to discuss the status and purpose of literary texts in the Nordic L1 subjects in order to promote further mutual understanding and inspiration across borders.

I den undersökning som presenteras i artikeln görs en tematisk analys (Robinson, 2021) av 28 elevtexter, så kallade läsarbiografier (Golland, 2019; Millard, 1997a; Mossberg Schüllerqvist & Olin-Scheller, 2011). Dessa är skrivna av elever som går på IB-programmets (International Baccalaureate Diploma Program) förberedande år på två skolor i Sverige. Analysen visar att elevernas läsning från barndomen fram till idag kan delas in i perioder som präglas av högläsning, bokslukande och avbrott. Samtliga elever i undersökningen har positiva minnen från de yngre årens högläsning. Efter denna period följer de fem olika spår, där perioder av avbrott kan varvas med bokslukarperioder. En del elever slutar läsa helt efter en period av bokslukande medan andra återkommer till läsningen efter ett avbrott. Fritidsläsningen konkurreras i många fall ut av såväl skolläsning som andra fritidsintressen, samtidigt som eleverna beskriver att de gärna vill identifiera sig som läsare. Skälen till att eleverna läser beskrivs som en vilja att fly verkligheten en stund, men de framhåller även bildningsskäl. Eleverna visar medvetenhet om vad som i den aktuella kontexten är ett värdefullt kulturellt kapital (Bourdieu, 1977). Studiens resultat kan ha betydelse för hur litteraturundervisningen läggs upp, då det starka bildningsidealet kan utnyttjas, samtidigt som man som lärare måste vara medveten om konkurrensen från såväl annat skolarbete som fritidsintressen.

I denna intervjustudie undersöks litteraturundervisningen i svenska på IB-programmet ur ett lärarperspektiv. Vi intresserar oss för vad lärare som undervisar i litteratur på IBprogrammet menar kännetecknar litteraturundervisningen där, utifrån ämnesinnehåll och undervisningsmetoder. Intervjustudien visar att litteraturundervisningen på IB utgår ifrån vad som kan karaktäriseras som komplexa texter, och att undervisningen präglas av djup snarare än bredd. En viktig faktor är det stora utrymme som litteraturundervisningen har. En annan faktor är att den djupgående undervisningen kräver komplexa texter med möjlighet både till analys och fördjupande diskussioner. En annan slutsats som kan dras utifrån intervjuerna är att de texter som läses har potential att bidra till en litteraturens främmandegöringseffekt. Därtill påverkar de slutprov som eleverna genomgår i slutet av utbildningen undervisningens innehåll och upplägg

När de första åren i grundskolan är avklarade och nästa steg ska tas är det mycket som är nytt: ny lärare, nya klasskamrater och kanske en ny skola. Dessutom ökar svårighetsgraden i de olika ämnena. Lärarna vid Rimforsa skola i Östergötland har i ett skolutvecklingsprojekt inom ramen för den statliga satsningen på Utveckling, Lärande Forskning (ULF) arbetat med att försöka överbrygga glappet mellan årskurs 3 och 4 i ämnet engelska.

This article discusses the key existential stakes of implementing biometrics in human lifeworlds. In this pursuit, we offer a problematization and reinvention of central values often taken for granted within the "ethical turn" of AI development and discourse, such as autonomy, agency, privacy and integrity, as we revisit basic questions about what it means to be human and embodied. Within a framework of existential media studies, we introduce an existential ethics of care-through a conversation between existentialism, virtue ethics, a feminist ethics of care and post-humanist ethics-aiming to deepen and nuance our understanding of the human behind "human-centered" AI directives. The key argument is that biometrics implicates humans through unprecedented forms of objectification, through which the existential body-the relational, intimate and frail human being-is at risk. We interrogate these risks as they become visible at three sites where embodied humans are challenged by biometrics, and thus where the existential body is challenged by the biometric body. This occurs through reductionism (biometric passports nailing bodies to identities, removing human judgment and compromising agency at the AI border), enforced transparency (smart home assistants surveying human intimacies and invading intimate spaces in the bedroom) and the breaching of bodily integrity (chipping bodies to capture sensory data, challenging the very concept of bodily integrity through self-invasive biohacking). Our existential ethics of care is importantly not a solutionist list of principles or suggestions, but a manifesto for a way of thinking about the ethical challenges of living with biometrics in todays world, by raising the right questions. We argue that a revitalized discussion of the basic existential stakes within human lived experience is needed and should serve as the foundation on which comprehensive frameworks can be built to address the complexities and prospects for ethical machines, responsible biometrics and AI.

Samhällets digitalisering och ungdomars förändrade medievanor är något svenskämnets konventionella litteraturundervisning sällan tar hänsyn till. Ett sätt att införliva elevers medievanor och deras inneboende förståelse för fiktioners strukturer är att i svenskämnets litteraturundervisning använda sig av textuniversum.

Denna studie syftar till att ge en bild av hur arbete med ett textuniversum kan initieras inom ramen för svenskämnets litteraturundervisning. Detta görs genom att operationalisera en kartläggningsmodell för textuniversum och med hjälp av den ta reda på om vald metod lämpar sig för undersökningen av ett textuniversum samt belysa vilka didaktiska möjligheter och utmaningar ett sådant tillvägagångssätt kan medföra. Studiens undersökningsmaterial består av transmediala förlängningar inom det av Andrzej Sapkowski skapade The Witcher-universumet som under senare år ökat i popularitet och tillgänglighet.

Studien utgår från och besvarar följande frågeställningar:

1. Hur kan studiens analysmetod användas framgångsrikt för att skapa sig en förståelse av ett textuniversum?

2. Vilka didaktiska möjligheter och utmaningar kan studiens analysmetod medföra för svenskämnets litteraturundervisning?

Studien visar att metoden lämpar sig väl för att skapa sig en förståelse av ett textuniversum. Resultatet vittnar om att det finns både didaktiska möjligheter och utmaningar i implementerandet av ett textuniversum i svenskämnets litteraturundervisning. Till övervägande del finns det möjligheter, exempelvis utifrån ett textuniversums förmåga att höja inkluderingen, ta vara på elevers befintliga kunskaper och utmana den konventionella litteraturundervisningen. De utmaningar som arbete med textuniversum kan medföra grundar sig i första hand på den didaktiska frågan hur, det vill säga att det inte finns en universallösning på hur lärare kan eller bör implementera textuniversum i svenskundervisningen samt att lärare inte har rätt förutsättningar för ett sådant arbete. 

The purpose of this paper is to explore conjunctive relations in recounts written by adult L2 Swedish beginners with a wealth of language learning experience as well as advanced literacy. Conjunctive relations were analyzed based on the following analytical categories: additive, temporal, comparative, causal, generally subordinating ‘att’ (that), and non-target-like. The principal results show the dominating category to be the additive. More unexpected was the relatively high proportion of comparative conjunctive relations, often associated with more advanced L2 levels. Relative to previous studies, the number of non-target-like conjunctives was small. Our major conclusion is that temporal conjunctives are challenging to these learners, who show a tendency to activate their L2 English rather than their L1 when learning and using an additional language. Further, participants with advanced literacy in prior languages might be underestimated regarding their ability to use conjunctives in beginner writing in additional languages. 

De flesta myndighetstexter skrivs idag med utgångspunkt i att språket ska vara vårdat, enkelt och begripligt enligt språklagens klarspråksparagraf, men vilken potential finns egentligen i denna typ av språkvård? Klarspråksarbetet på Försäkringskassan är både omfattande och prisbelönt och syftet med denna undersökning är att beskriva förutsättningarna för Försäkringskassans klarspråksintention att komma medborgarna till del i form av begripliga beslutsbrev. För detta syfte har jag i intervjuer och enkäter undersökt språkvårdares, handläggares och potentiella mottagares uppfattningar om språket i beslutsbrev. Min undersökning visar att brevmallar, skrivstöd och utbildning är språkvårdens viktigaste verktyg för att förmedla klarspråkstanken till handläggarna. Brevmallarna verkar fungera effektivt, medan genomslagskraften för skrivstöd och utbildning framstår som mer begränsad. Ett kommunikationsglapp mellan språkvårdare och handläggare verkar ibland dessutom utgöra hinder för förmedlingen av klarspråk, liksom de komplexa klarspråksidealen. Det juridiska innehållet och ofta negativa budskapet i beslutsbreven är utmaningar som ställer höga krav på handläggarna som skribenter och ju mer komplext ärendet är, desto högre blir kraven på handläggarnas språkliga förmåga och desto större blir det individuella avtrycket i brevet. Komplexiteten och brevens känsliga innehåll till trots, är språkvårdarna eniga med handläggarna om att brevmallarna utgör en bra grund att utgå från i skrivandet. Men trots att det i första läget är handläggarna som ska använda mallarna i syfte att verkställa språkvårdens avsikter, är det den slutliga mottagaren av det färdiga brevet som är i fokus vid utformningen av brevmallarna. Handläggarna betraktas alltså inte som primära mottagare av mallarna. Det finns också en enighet om att beslutsbrevet i slutändan måste vara begripligt för mottagaren. Samtidigt har språkvårdare och handläggare olika uppfattningar om vad som främst ska begripliggöras, vilket får effekter på det språkliga uttrycket. Språkvårdarna fokuserar på mottagarperspektivet, medan handläggarna snarare har ett ärendeperspektiv. De skilda utgångspunkterna skapar olika ideal för vad som betraktas som ett tydligt brev. Sammantaget visar undersökningen på dilemman i både förmedlingen och förvaltningen av klarspråksintentionen. Brevmallarna verkar dock tas emot och fungera väl och kanske kan de bli ännu mer effektiva verktyg i klarspråksarbetet om handläggarna inkluderas som mottagare. Därför är det relevant att i framtida forskning närmare undersöka på vilket sätt brevmallarna kan utvecklas för att ytterligare tydliggöra klarspråksintentionen.

This essay discusses notions of community, commoning, and assemblage, in conjunction with new materialist and posthumanist onto-epistemologies and ethico-politics. The analysis is situated within, and applied to, current debates in ecological and community-oriented art, curating, and activism. The essay concludes with an articulation of what a "community of material-discursive commoning" may he constituted by, through, and with.

From “third countries,” the EU, USA, and China are committed to “securing” access to anincreasing number of minerals and raw materials deemed “critical” or “strategic” both through“onshoring”/”insourcing” and through continued import. This pattern will continue “unequal exchange” with the global South and amplify inequities between cores and peripheries in Europe.Let us observe this from one of the EU candidate countries in the Balkans. From the Environmental Justice perspective, I analyse some major operations and projects connected with copper, iron,lithium – all deemed part of the energy transition.

Studying the history of the exploitation of both labor and environment in the Balkans reveals an enormous scale of destruction and dispossession. Yet even where the machinery of extractivism seems to operate as a totalizing system, resistance from below continues to emerge, as mirko nikolić shows in his contribution to the BG text series “After Extractivism” exploring the case of Serbia.

The ongoing (sub)urbanization and industrialization of land use and oceans (agriculture, fishing, forestry, land and deep sea mining) threatens to wipe out life on this planet. This process is often accelerated by toxic monocultures, because focusing the development of a city or an entire region on one extractive activity degrades other ways of life, eventually leading to “ghost towns” and “sacrifice zones.” To dismantle such monocultures, we should explore the many connections between rural and urban communities and reinvent social and environmental struggles, as mirko nikolić argues in his contribution to the BG text series “Allied Grounds."

Utvinnandet av råvaror har ändasedan bronsåldern varit en viktigcivilisatorisk faktor. Genom bådeessäns och det poetiska partituretsformer ut forskar konstnären mirkonikolic´ en metod för att vittna omde effekter som det ex pan derandeut vinnandet –! extrakti vis men –har på både mänskligt ochicke-mänskligt liv.

Uppsatsen undersöker hur marxistiska och maskulinitetsteoretiska maktstrukturer påverkar relationerna mellan de fyra huvudkaraktärerna i Stig Dagermans dramatext Streber. Karaktärerna analyseras utifrån texten i Judasdramer från 1949. Analysen utgår ifrån repliker, karaktärsbeskrivningar och scenanvisningar.

I uppsatsen analyseras hierarkiska positioner utifrån den marxistiska teorin med fokus på klasstillhörighet och socioekonomiska förutsättningar, följt av maskulinitetsteorin med fokus på maskulinitetstyper samt maskulinitetsnormer. De bägge analysperspektivens resultat sammanförs i ett intersektionellt perspektiv och används för att placera in karaktärerna i schematiska modeller. Dramat har inför analysen delats in i tre delar vilket innebär att man genom analysen följer karaktärernas utveckling genom tre olika schematiska modeller.

De schematiska modellerna och analyserade exemplen visar slutligen hur olika ekonomiska, sociala och könsrelaterade maktfaktorer påverkar relationerna mellan dramats huvudkaraktärer samt deras relationer till övriga av dramats karaktärer.

Hur skall svenskämnet förhålla sig till bildning i en tid där skolan alltmer styrs av färdighetsdiskurser och instrumentell mätning? Svensklärarföreningens årsskrift 2020 ger inga tydliga svar på denna komplexa fråga utan låter forskare och lärare inom både lärarutbildningen och skolan diskutera bildning från en rad olika infallsvinklar. Häri finns tio intressanta artiklar som tillsammans bygger upp en spännande helhet. Läs dem, diskutera dem, och låt dem få bli till inspiration för den bildning som vår tids svenskämne kräver. 

Språkhistoria är en del av ungdomsskolans svenskämne som det förefaller finnas begränsat med didaktisk forskning och diskussion om (Pettersson, 2014, s. 153; Holmberg & Nordenstam, 2016, s. 60). I studien som ligger till grund för denna artikel analyseras svensklärares beskrivningar av och resonemang om språkhistorieundervisning. Frågeställningarna fokuserar dels vilket innehåll i och vilka mål med språkhistorieundervisning som kan urskiljas, dels vilka kunskaper eleven förväntas tillgodogöra sig och vad hen förväntas kunna göra med sina språkhistoriska kunskaper. Materialet har inhämtats från en Facebookgrupp för svensklärare, och utifrån en tematisk analys av yttranden i gruppen presenteras tre teman i form av språkhistorieundervisning med fokus på beskrivningar av historiska språkskeden, språkförändringars mönster och orsaker respektive samtida och framtida språkförändringar. Resultaten visar dels att de olika språkhistorieundervisningsupplägg svensklärare beskriver och diskuterar har överlappande innehåll, dels att den variation som ändå förekommer får konsekvenser för vilka syften förvärvandet av dessa kunskaper kan förväntas uppfylla. Överlappningen består i att den språkhistorieundervisning som beskrivs inrymmer dåtidsorienterade kunskaper om svenska språket. Skillnaderna i vad som betonas i undervisningen tycks medföra att eleven förväntas kunna använda kunskaperna i antingen deskriptivt-explanativt syfte för att kunna beskriva och förklara hur språk eller språkbruk förändras, eller i preskriptivt syfte för att kunna ta ställning i aktuella språkfrågor.

This chapter investigates how media historical transformations in the decades after the Second World War affected radio art and sound poetry and, especially, their (re)presentations of humans and animals. Apart from new sound technologies (e.g. the tape recorder), information technology and cybernetics are crucial here, not least in promoting an ‘ecologisation’ (Erich Hörl) of thinking and being, which problematises anthropocentrism and subject-object configurations. Instead, there is a transition to relationality and immersion. In this chapter, the potential of sound for staging and exploring such a transition is investigated and underlined through analyses of radio art and poetry by Swedish artists and poets Åke Hodell and Öyvind Fahlström, partly framed by a discussion of Samuel Beckett’s early radio play, All That Fall (1956). In the Swedish works, attention is paid to birds and their calls primarily, but also to other sounds, which displace the human voice and gaze as organising agencies and establish a more diffuse and open acoustic space and time. The latter is designated as a ‘posthuman sound ecology’, which stresses not only the sonic presence of other beings, but also a poetically shaped and playful transmutation of the established, almost naturalised, hierarchies and relations between humans and non-humans.