Syftet med vår studie är att fördjupa kunskapen om hur migranter som kommer till Sverige från länder utanför EU upplever och beskriver sina identitetsprocesser. Vi har använt tre självbiografiska berättelser skrivna av personer med utländsk bakgrund: Sverigevänner (2019), Den udda fågeln (2022) och Min väg från flykting till hela Sveriges polis (2022). Vi har använt en hermenutisk utgångspunkt, en narrativ analysmetod, Jenkins sociala identitetsteori, Goffmans stigmateori, Baumans teori om "Vi" och "De andra", samt Hammarén och Johanssons hybrida identitetsbegrepp.

Vi kom fram till att identitet ändras i individens interaktion med omgivningen. Studien visar också att faktorer, som kan tolkas ha betydele i identitetsprocesser, är individens sociala positioner, respekt och erkännande, språksvårigheter, relationen med arbetsmarknaden och behärskande av sociala koder, individens annanhet och upplevelsen av grupptillhörighet. Utifrån detta har vi observerat att migranter strävar efter att bli en del av majoritetssamhället, men även upplever att de skulle vilja kunna behålla sin integritet. 

Studien fokuserar på migranters upplevelser av sina identitetsprocesser. Vi har observerat att för att bli en del av det svenska samhället, krävs det mycket arbete och ansträngning från migrantens sida att utveckla en identitet som passar in i det nya samhället. Vi har likställt detta arbete med ett projekt. Med inspiration från boken Sverigevänner (2019) skriven av Arash Sanari, har vi valt att benämna denna studie till Projekt Svensk.

Detta är en kvalitativ studie som utgår från socionomers egna upplevelser och tankar kring fysisk kontakt i mötet med barn som klienter. Syftet med studien är att bidra med fördjupad förståelse inom detta ämne. Genom semistrukturerade intervjuer och vår tolkning av detta material har studien försökt besvara de frågeställningar som syftar till att ta reda på vad som är lämplig respektive olämplig fysisk kontakt. Socionomerna som intervjuas arbetar med barn i 6–21 års ålder inom olika öppenvårdsverksamheter. Tolkningen utgår från ett hermeneutiskt vetenskapsteoretiskt perspektiv samt teorier om etik och moral samt begrepp som diskursetik, dygdetik, pliktetik och nyttoetik.

Resultatet i studien pekar på att det som avgör vad som upplevs som lämplig respektive olämplig fysisk kontakt är barnets vilja. Det handlar om att lyssna på sin intuition, lyssna på barnet och respektera dennes behov, samt att låta barnet initiera den fysiska kontakten. Vi kan tolka att de flesta socionomerna i denna studie utgår främst från ett nyttoetiskt perspektiv i hur de tänker om fysisk kontakt med barn som klienter, men det finns drag av alla fyra principer i de flestas resonemang.

Retirement is a major life transition that involves changes to everyday routines, roles, and habits. Previous studies suggest that retirement may influence drinking habits. Many natural inhibitors of alcohol consumption disappear with the removal of work constraints. The potential impact depends on both individual and contextual factors. Women in the cohorts undergoing retirement now have been more active on the labor market, including the occupation of higher status jobs, which indicates more financial resources as well as a larger role loss after retirement. Also, the current cohorts who retire have had more liberal drinking habits throughout their lives compared to previous cohorts. We therefore examined changes in alcohol consumption surrounding retirement in different education groups among women and men undergoing retirement using annual data from the Health, Aging and Retirement Transitions in Sweden (HEARTS) study, a longitudinal national study of 60- to 66-year-olds (n = 5,913), from 2015 to 2018. Latent growth curve models were used to estimate trajectories of alcohol consumption. Results showed that those who retired during the follow-up increased their usual weekly alcohol consumption while those who worked or were retired throughout the period had stable drinking habits. Those who were retired reported the highest alcohol consumption. The increase surrounding retirement was driven by people with higher education. Women with tertiary education and men with intermediate or tertiary education increased their weekly alcohol intake after retirement, while those with low education had unchanged drinking habits. Mechanisms and motivations that may fuel increased alcohol intake among people with higher education should be further investigated.

Jag är uppvuxen i ett brandgult hyreshus. Så många ord jag från början inte förstod. Inte ens visste om att de fanns.

Till exempel ordet humanism. Trots att jag är en person som sovit i sängar skänkta av Lions och har en mamma som använde kyrkans barnverksamhet som barnvakt...

Det välfärdssamhälle som skapades i Sverige under 1900-talet har under tre decennier omvandlats i snabb takt, med urholkade socialförsäkringssystem, långtgående marknadslösningar inom välfärdens kärnområden och individualisering av sociala problem. I den här populärvetenskapliga antologin diskuterar Sveriges ledande välfärdsforskare hur utvecklingen kan vändas och hur vägarna framåt kan se ut.

This article scrutinises the ways in which pupils who have experienced transnational migration construct ‘home’ and the unmaking of ‘home’. Researchers have argued that migrants’ perspectives on belonging are seldom granted scholarly attention. Here, we seek to redress this oversight by inquiring about the ways in which newly arrived migrants define their (un)homeliness in Sweden in the context of astate-sponsored introductory language programme. The focus is on how these pupils themselves define the notion of home, their sense of belonging, and what they envision as necessary to achieve in order to become part of the national community. What emerges in these stories is aconstant negotiation to fill the idea of ‘home’ with content. These negotiations take place in apresent, but always in relation to both apast and an imagined future– in which homeliness appears in different ways, with different meanings.

Syftet med denna kvantitativa enkätstudie var att undersöka hälso- och sjukvårdskuratorersupplevda arbetstillfredsställelse i relation till deras arbetssätt – interprofessionellt teamarbete och samverkan med andra kuratorer. Studien ämnade även att undersöka huruvida bakgrundsfaktorerna ålder, arbetslivserfarenhet, kön och utbildning inverkar på den upplevda arbetstillfredsställelsen. Inspiration till studien uppkom genom egna iakttagelser av hälso- och sjukvårdskuratorers olika arbetssätt under socionomprogrammets verksamhetsförlagda moment, samt genom granskning av tidigare forskning som lyft interprofessionellt teamarbete och samverkan som viktiga faktorer för arbetstillfredsställelse, där relevant forskning på svensk population i dagsläget är otillräcklig.

Den aktuella enkäten resulterade i 118 svar från hälso- och sjukvårdskuratorer i 9 regioner i Sverige. Datan analyserades i statistikprogrammet SPSS och resultatet visade ett statistiskt signifikant samband mellan arbetstillfredsställelse och interprofessionellt teamarbete. Gällandesamverkan med andra kuratorer så visade resultatet ingen signifikant skillnad för upplevd arbetstillfredsställelse ifall kuratorn är ensam av sin profession eller har kuratorskollegor att samverka med på arbetsplatsen. Däremot visade det framkomna resultatet att något som verkarvara av vikt för arbetstillfredsställelsen är möjlighet till stöd från andra kuratorer vid behov. Slutligen visade resultatet att både ökad ålder och mer arbetslivserfarenhet korrelerar med högre arbetstillfredsställelse. 

Sammanfattningsvis visade denna studie att arbetstillfredsställelse kan påverkas av flera olika faktorer, och att specifika arbetssätt så som interprofessionellt teamarbete är en faktor. Därtill är upplevelsen av att få stöd från andra kuratorer vid behov av vikt, men det behöver intenödvändigtvis vara en kuratorskollega på den egna arbetsplatsen. Studiens resultat har även påvisat att bakgrundsfaktorer som ålder och arbetslivserfarenhet kan ha positiv verkan på arbetstillfredsställelse hos de tillfrågade hälso- och sjukvårdskuratorerna.

All children in Sweden have the right to attend school from the year they reach the age of six. But are all children obliged to be there? Sweden have had compulsory schooling since the end of the 19th century. This means that there is an obligation to be in the school and attend its activities. A changed governance of the school during the last decades of the 20th century, from centralized to decentralized, opened up for the possibility of local school practices to define how the compulsory schooling should be interpreted and applied. In this article we scrutinize whether this has opened for potential inequalities regarding compulsory schooling in Sweden. In doing this we analyze law and policy documents that in different ways prescribe how deviations from school duties, so-called school absence, should be handled and by whom. The purpose of the article is to elucidate the effects of state-formulated guidelines regarding the management of school absence in Swedish compulsory school. Inspired by Carol Lee Bacchis’ WPR (What´s the Problem Represented to be) analysis, we interrogate how departures from compulsory schooling are portrayed as a problem and what meaning are ascribed to compulsory schooling - not least from an equality perspective.

Over the last few decades there has been growing interest in youth participation, at policy level and in research. Generally, this is attributed to growing public concern regarding the youth participatory deficit and youth dissatisfaction in European societies. In contemporary discourse young people are positioned as a problem associated with a lack of participation in economic, social and political processes, which in turn is seen as a threat to the very foundation of democracy. Taking into consideration the neoliberal transformation of Western European cities towards increasing socioeconomic and ethno-cultural segregation, the authors argue that there is a pressing need to analyse youth participation as it is shaped by structural order and unequal access to resources, which creates spatial, material and symbolic divisions between different categories of young people. By placing it within a framework of citizenship theory, the authors analyse the enigmatic concept of youth participation through the prism of social exclusion, arguing for an understanding of participation as embedded in the social landscape of unequal power relations and life opportunities which are essential characteristics of the neo-liberal city.

Social networks are usually considered as positive sources of social support, a role which has been extensively studied in the context of domestic violence. To victims of abuse, social networks often provide initial emotional and practical help as well useful information ahead of formal institutions. Recently, however, attention has been paid to the negative responses of social networks. In this article, we advance the theoretical debate on social networks as a source of social support by moving beyond the distinction between positive and negative ties. We do so by proposing the concepts of relational ambivalence and consistency, which describe the interactive processes by which people, intentionally or inadvertently, disregard—or align with—each other’s role‐relational expectations, therefore undermining—or reinforcing—individual’s choices of action. We analyse the qualitative accounts of 19 female victims of domestic violence in Sweden, who described the responses of their personal networks during and after the abuse. We observe how the relationships embedded in these networks were described in ambivalent and consistent terms, and how they played a role in supporting or undermining women in reframing their loving relationships as abusive; in accounting or dismissing perpetrators’ responsibilities for the abuse; in relieving women from role‐expectations and obligations or in burdening them with further responsibilities; and in supporting or challenging their pathways out of domestic abuse. Our analysis suggests that social isolation cannot be considered a simple result of a lack of support but of the complex dynamics in which support is offered and accepted or withdrawn and refused.

Background Support from significant others is important for participation in everyday life for persons with rheumatoid arthritis (RA). Meanwhile, significant others also experience limitations. Aims To explore how support is expressed by persons with RA and significant others, and how support relates to participation in everyday life of persons with RA. Material and methods Sixteen persons with RA and their significant others participated in individual semi-structured interviews. The material was analyzed using dyadic analysis. Results Persons with RA and significant others reported that RA and support had become natural parts of everyday life, especially emotional support. The reciprocal dynamics of support were also expressed as imperative. Also, support from people outside of the dyads and well-functioning communication facilitated everyday life. Conclusions Significant others and the support they give are prominent factors and facilitators in everyday life of persons with RA. Concurrently, the support persons with RA provide is important, along with support from outside of the dyads. Significance The results indicate that the interaction between persons with RA and the social environment is central to gain insight into how support should be provided for optimal participation in everyday life. Significant others can preferably be more involved in the rehabilitation process.

This article is an empirical contribution that adopts Arlie R. Hochschild’s theoretical approach to emotions and emotional work to examine the emotional dimensions of working in secure units for youth in Sweden. The institutions in focus in the study are so-called special residential homes for young people. Characteristic of these institutions is a risk-oriented approach towards the targeted group, expressed in an increasing organisational focus on security, such as high fences, locked doors and windows, cameras, alarms and far-reaching restrictions for the youth within these institutions. The aim of the present study is to analyse how these high safety demands become important and are understood by the treatment staff working at the institutions, with a focus on how this understanding is expressed in emotional work. In the analysis, we show that the safety of special residential homes cannot be reduced only to spatial and material dimensions but that safety is also something that is largely achieved done by the treatment staff through the emotional work they perform. We describe two prominent strategies in this emotional work, which we call being on guard without showing it and backing each other up. With Hochschild, we can also capture the interaction that takes place between the institutional context and the emotional work of the treatment staff’s emotional work and how the treatment assistants’ work demands a comprehensive surface action. The empirical basis for the study includes two ethnographic research projects, which comprise seven departments for boys and young men aged 13–21, divided into five special residential homes. The material for the present article is based on participatory observations and interviews with the institutions’ treatment staff.

Oavsett vilka forskningsmetoder vi arbetar med i socialt arbete förutsätter de någon form av dokumentation av empirin. Vetenskapliga studier kräver, kort sagt, en sammanställning av det material som ligger till grund för analysen.

Objective Although physical activity is an evidence-based intervention that reduces disease-related symptoms and comorbidity in rheumatoid arthritis (RA), the effect of physical activity on self-reported function and quality of life (QoL) has not yet been analyzed. The present study synthesizes the evidence for the effectiveness of physical activity on QoL and self-reported function in adults with RA, spondyloarthritis (SpA), and psoriatic arthritis (PsA). Methods The databases PubMed, Embase, CINAHL, and Cochrane Central Register of Controlled Trials (CENTRAL) were searched to identify relevant randomized controlled trials (RCTs). Screening, risk of bias assessment (using the RoB 2.0 tool), and data extraction were independently performed by 2 or more of the authors. Meta-analyses were conducted with a random-effects model. Results Systematic review included 55 RCTs, and meta-analysis included 37 RCTs. Of the 55 studies included, 76%, 20%, and 4% were designed to investigate RA, SpA, and PsA, respectively. In the RA studies, effects of physical activity on QoL and function were found compared to the group of inactive controls; no effects were found compared to the group of active controls. In the SpA studies, the effects of physical activity on QoL were in favor of the control group. Effects of physical activity on function were found compared to the group of inactive controls and sustained in fatigue and pain when compared to the group of active controls. In the PsA studies, no effects on QoL were found, but effects on function were noted when compared to the group of inactive controls. The effect size was below 0.30 in the majority of the comparisons. Conclusion Physical activity may improve QoL and self-reported function in individuals with RA, SpA, and PsA. However, larger trials are needed, especially in SpA and PsA.

Technology has become a vital part of peoples lives. Mobile phones, smart phones, social media platforms, apps and other internet-connected devices and software have changed our way of interacting with each other, as well as managing everyday tasks. In this article, the use of such technology is discussed in relation to its integration in the lives of women who are victims of domestic violence. The study is based on interviews with 21 Swedish women, all abused by their former husband or boyfriend. The empirical data demonstrates how technology is used by the perpetrators as a means of coercive control. The analysis shows that the accessibility of digital media enables the abuser to be constantly present in the womans life, even after she has left him. However, the same technology is also important to the women, enabling them to manage victimisation, monitor the perpetrators, store evidence, obtain information, gain support and keep in touch with family and friends. This article reveals the use of technology in IPV as a double-edged sword; providing the capacity to protect and even to use as a counter-strike by victims, as well as enhancing perpetrators capacity to harm.

Tidigare forskning visar på att empati och medkänsla har en stor betydelse för det sociala arbetet men kan innebära personliga påfrestningar för den professionella socialarbetaren vilket kan leda till tillstånd som empatitrötthet, utmattning och sekundärt trauma. Utifrån dessa risker med ett empatiskt och medkännande yrke, syftar denna studie till att undersöka hur socialarbetare förhåller sig till och hanterar sina upplevelser av empati och medkänsla i sitt professionella arbete. Studien har en kvalitativ studiedesign vars empiri har inhämtas genom semi-strukturerade intervjuer med professionella socialarbetare. Den vetenskapsteoretiska utgångspunkten för studien är socialkonstruktionismen. Empirin har analyserats genom en tematisk analys och därefter genom teoretiska begrepp från emotionssociologin.

Vårt resultat bekräftar tidigare forskning då studiens intervjupersoner belyser empati och medkänsla som en viktig del av det sociala arbetet men även visar på att det kan innebära personliga påfrestningar. När resultatet förstås ur ett emotionssociologiskt perspektiv kan det sociala arbetet konstateras som ett emotionellt lönearbete där socialarbetaren reglerar sina emotioner utifrån vad som förväntas inom ramen för professionalitet. Professionaliteten tycks medföra emotionella förväntningar gällande uttrycket av empati och medkänsla där socialarbetaren inte endast ska ha en förmåga att uttrycka empati och medkänsla vid rätt tillfälle utan även i rätt omfattning och på rätt sätt. Resultatet visar på en utmaning där socialarbetarna beskriver hur deras känslor av empati och medkänsla varierar i styrka och ibland inte motsvarar vad som förväntas i deras yrkesroll, vilket kan förstås som yt- och djupengagemang. Det emotionella lönearbetet innebär därmed en ständig reglering av emotionernas uttryck i relation till förväntningar och situation för att uppnå ett professionellt förhållningssätt. Resultatet visar på att det emotionella lönearbetet sker genom att socialarbetarna upprätthåller strategier och förhållningssätt som exempelvis acceptans, reflektion och symboliska handlingar för att kunna leva upp till det emotionella förväntningarna som ingår i yrkesrollen. Studien belyser således komplexiteten bakom begreppen empati och medkänsla i relation till professionaliteten i det sociala arbetet.

Children’s rights and childhood are concepts that are a part of everyday discussions for many people around the world, but the understanding of the concepts shifts through time and space. The Convention on the Right of the Child, CRC, is supposed to protect children’s rights and relies upon the idea of childhood that describes children both as active agents and in need of protection. UNICEF, an organization within the UN, has the CRC as a guiding principle to achieve its mission to improve the lives of every child globally. However, previous research has criticized the CRC and UNICEF for ignoring particular children’s needs and having a western bias. Thus, even if an international social work program aims to protect children’s rights, it can end up excluding the needs of particular groups of children.

This study aims to provide an understanding of how the problem of children’s rights discriminations is represented to be in UNICEF’s campaign #ENDviolence. The study fulfills the aim by using Carol Bacchi’s approach “What’s the problem represented to be?” WPR, and its six guiding questions. The empirical data is UNICEF’s campaign report, because the present study aims to investigate children’s rights discrimination, and the organization works with children and uses the CRC as a guiding principle.

The study uses the WPR approach because it stresses that problems are created and given meanings through policies and programs. This study also uses the social constructionist theory and the two concepts, intersectionality and intertextuality, to provide a broader understanding.

The results show that the campaign does only have a limited intersectional perspective, by not including children’s different identities, relating to such as race, nationality, alternative gender identification and sexuality, and abilities/disabilities, and it also does not acknowledge children’s multiple identities. Instead, the problem representation solely relies upon the concepts of sex (boy/girl) or age. Hence, the campaign leaves particular children and their needs unrecognized. An explanation for this approach is the campaign’s stable intertextual connection to the UN, and the writings, CRC and SDGs, Sustainable development goals. The campaign also tends to have a western bias, through silencing western countries, the data it uses and how it presents the data. The campaign ignores particular children and how institutional structures may affect them differently because of their identities. Thus, discrimination and violence against specific children can continue and suggested solutions would not necessarily help them.

Introduction: Despite evidence that older persons want to be involved in care, little is known about how older people with complex health problems living at home experience participation in care provided by different stakeholders. This study investigates the experiences of participation in care by older people, following their involvement in a proactive intervention based on a new health care model called Focused Primary Care. Material and methods: Individual semi-structured interviews were conducted with 20 older persons in five municipalities in Sweden. All the interviewees had participated in the intervention. Results: The older persons highlighted opportunities and limitations for participation on a personal level i.e. conditions for being involved in direct care and in relation to independence. Experiences of participation on an organisational level were reported to a lesser degree. In order to keep care contacts together and improve participation, a coordinating person (called “the spider in the net”) was requested who could safeguard the staff’s relationship with the older person. Conclusions: Primary care should to a greater extent involve older persons more directly in the planning and execution of care. There is considerable potential for developing the health and primary care sector to better target the needs of older persons with complex health problems, and to enhance their participation and independence. Interventions, like the one followed in this project, can play a critical role in realising the needs of older persons, where providing participation in care is recognised as a significant goal to assist them in navigating the care system. 

This paper offers some behind-the-scenes insights drawn from the collective fieldwork experiences of the contributors to this Special Issue. These include reflections on: how decisions about modes of accessing research participants fundamentally shape the research process and outcomes; the pitfalls of only focusing on young people's migratory experiences while ignoring the multiple other dimensions to their lives; how we can best capture and represent young people's often paradoxical vulnerability and agency; the relative merits of methodological innovations increasingly integrated into work with marginalised and hard to reach communities; and, finally, our own positionality when conducting research with migrant young people and the importance of taking account of how our own subjective, political, philosophical and ethical standpoints influence our interactions throughout our research endeavours. These contributions seek to promote greater reflexivity and transparency among academics conducting ethnographically driven research with young people in the context of forced migration.

Adult education has been used as a means to enhance citizens' opportunities to participate and be included in society, but adult education may also construe students as excluded. This study focuses on how teachers in second language education for migrants conceptualise and enact teaching for social inclusion. It draws on Fraser's concept of social justice and Biesta’s aims of sound education. The article is based on observations and interviews with teachers. The findings highlight that the teaching is enacted to develop the students’ language skills for formal qualification and everyday life as well as their knowledge of Civics and norms in Swedish society. Thus, conceptualising the students as emerging participants, lacking skills and knowledge as language users and citizens. This teaching enactment reflects qualification and socialisation as central aims of education, but less of subjectification processes. Consequently, social inclusion is conceptualised as migrants adjusting to society in predefined ways.

Kommunerna är ansvariga för att erbjuda språkutbildning till migranter i behov av kunskaper i svenska. Komvux i svenska för invandrare (sfi) är en insats som över tid har tagit form både som formell språkutbildning och som en insats för att öka migranters möjligheter att försörja sig och delta i samhället och för kommuner att förse arbetsgivare med arbetskraft (Carlson, 2004; Lindberg & Sandwall, 2007; Rosén 2014). Ett grundläggande syfte i utbildningen är att eleverna ska utveckla språkkunskaper för deltagande i studie-, arbets-, vardags- och samhällsliv (Skolverket, 2018a). I denna rapport undersöker vi hur sfi organiseras på lokal nivå med fokus på om och i så fall på vilket sätt sfi kan bidra till migranters sociala inkludering. Följande forskningsfrågor ställs:

1. Hur organiseras sfi för att bidra till migranters sociala inkludering?
2. Hur beskriver migranter sitt deltagande i sfi och dess betydelse för social inkludering?
3. Vilka deltagarbanor kan identifieras bland de migranter som deltar i sfi?
4. På vilka sätt möjliggör eller begränsar sfi migranters sociala inkludering?

I följande punkter sammanfattas rapportens centrala resultat.

• Båda kommuner som ingår i studien erbjuder plats på sfi för migranter som är i behov av språkutbildning inom den tid som regleras enlig lag. Vidare har de ett kursutbud som anpassas efter olika elevgruppers utbildningsbakgrund och de följer upp studieavbrott för att utveckla kunskap om hur dessa kan förebyggas. Kommunerna har även en, i nationell jämförelse, hög andel behöriga lärare.
• En utmaning i organiseringen av sfi handlar om hur kommunerna ska lyckas erbjuda en likvärdig utbildning till en heterogen elevgrupp. Detta då elevunderlaget varierar över tid både vad gäller storlek och elevernas förutsättningar och behov.
• Kommunernas mål och uppdrag med sfi är att öka migranters anställningsbarhet och därigenom tillgodose den lokala arbetsmarknadens behov av arbetskraft. I den meningen handlar social inkludering först och främst om försörjning och sysselsättning.
• Sfi-undervisningen fokuserar på ett funktionellt språkbruk och att utveckla elevernas kunskaper om och för deltagande i arbete och samhälle. På så sätt kan sfi potentiellt bidra till social inkludering. Undervisningen präglas även av en normativ ansats där lärarna föreskriver vad eleverna bör göra för att bli inkluderade i samhället. På så sätt osynliggörs elevernas erfarenheter och tankar.
• De nationella sfi-provens form och innehåll styr vilka kunskaper som värdesätts och ges utrymme i undervisningen. Godkända prov och betyg från sfi tillskrivs betydelse som en slags entrébiljett till fortsatt deltagande i studier och arbetsliv. Samtidigt fungerar sfi som ett hinder. Långdraget deltagande för att nå upp till kraven i sfi, och misslyckanden på prov hindrar elever från vidare deltagande i en rad samhälleliga sammanhang.
• Sfi beskrivs av migranterna som betydelsefullt för att utveckla språkkunskaper och kunskap om utbildning och arbetsliv i Sverige. För vissa elever fungerar läraren som vägvisare in i det svenska samhället. Inte sällan är läraren en av få personer med svenska som modersmål som migranterna möter i sin vardag. Vidare beskrivs sfi som ett socialt rum där det är möjligt att öva svenska i en trygg miljö, och få hjälp med att orientera sig i samhället och vardagslivet. I detta rum erbjuds dessutom möjligheter att skaffa vänner som delar erfarenhet av att migrera och att skapa ett liv i Sverige.
• Att lära sig språket och försörja sig själv är centrala inslag i migranternas deltagarbanor och i deras strävan att känna sig och erkännas som inkluderade i Sverige. Vidare är en god boendesituation och möjlighet att delta i meningsfulla sammanhang viktiga förutsättningar för att kunna vara del i samhället. Gemensamt för deltagarbanorna är att migranterna beskriver sig som aktiva när det gäller att ta sig vidare genom att lära sig svenska och visa att de vill bli del av samhället. Ett hinder i deras banor är avsaknaden av sociala sammanhang utanför sfi där det är möjligt att öva på svenska språket och skapa sociala kontakter med svensktalande.
• Sfi organiseras framför allt som en formell språkutbildning präglad av läroplan och nationella prov. Inom ramen för utbildningen framställs social inkludering ske främst genom kunskap i svenska språket och framgång i att erhålla anställning. Språket förs med andra ord fram som nyckeln till inkludering. En sådan framställning delas i stort av migranterna i vår studie. Samtidigt kan vi se hur migranterna i vår studie även lyfter fram boende, trygghet och social gemenskap som centrala förutsättningar för social inkludering. Språkutbildning är således inte den enda nyckeln in i det svenska samhället.

Föregående kapitel handlade om SI och lärarnas ambitioner. I det här kapitlet fokuserar vi i stället på sfi, lärarnas uppfattning om sfi:s uppdrag och hur de iscensätts i mötet mellan lärare och elever. Vi illustrerar den mångfacetterade roll som sfi spelar för det övergripande målet att eleverna ska ges språkliga verktyg för ett aktivt deltagande i samhället. Sfi organiseras i ett spänningsfält mellan nationell och lokal styrning, mellan olika myndigheters intressen samt mellan synen på sfi som en rättighet och en skyldighet.

Det har blivit allt vanligare att se idrott som en lösning på olika slags utmaningar i samtiden. I linje med sådana idéer har idrott allt oftare kommit att användas som ett sätt att möta problem som följer i spåren av segregation och ojämlikhet. Frågan är vad just idrott kan erbjuda när det gäller att lösa samhällsproblem: vari består just idrottens kraft?

Med grund i aktuell forskning tar sig Idrottens kraft? an frågan om idrottens nytta i samhället. I boken analyseras hur olika verksamheter som använder idrott som ett redskap för sociala ändamål förstås av aktörer som deltar i och utför dem. Fokus riktas bland annat mot hur verksamheterna organiseras och de socialpedagogiska ambitioner de drivs av. 

Med sina empiriska exempel ger boken perspektiv på skapandet av sociala problem och vad det i sin tur möjliggör i form av styrning och socialpolitiska insatser. I boken problematiseras tilltron till idrottens kraft, som en lösning på olika samhällsproblem. Genom att undersöka idrotten blir det på så vis möjligt att förstå inte bara idrotten, utan även det samhälle som gör idrotten möjlig som lösning på sociala problem. 

Idrottens kraft? riktar sig till studerande inom bland annat idrotts- och statsvetenskap, sociologi, socionom- och lärarutbildningarna, verksamma inom arbete med ungdomar, idrott, fritid och integration samt andra som är intresserade av idrottens roll i samhället.

Based on research conducted in four different areas in the Swedish urban periphery, this chapter draws attention to different forms of participation that challenge dominant, stigmatizing discourses and unequal conditions of participation affecting urban youth. Departing from a frame analysis approach, the aim of the chapter is to examine how social movement organizations and individual youth in the urban periphery challenge current social inequalities and stigmatizing discourses by engaging in a politics of re-framing reality. The analysis illustrates how problems such as social exclusion are constantly renegotiated and how both social movement organizations and young people are engaged in learning how to understand and to change these problems. There is not one problem of social exclusion, but rather a variety of ways of framing this problem. Depending on how the problem is framed, different scenarios for the future emerge. Current conditions and developments are not given – rather, they are the result of a politics of re-framing, a constant struggle. Social movements as well as young people in the urban periphery are active participants in this struggle. Although the struggle for equal participation takes on different forms, it is based on same critical analysis of current circumstances which are perceived as unequal, illegitimate and in need of change. In these critical reflections of reality, possibilities for transformation emerge. The outcomes of these struggles are yet to be seen.

I det här kapitlet undersöker vi den återkommande metaforen språket som nyckel och hur den används både i politisk argumentation och nyanlända migranters berättelser om sin tillvaro här och nu, och i deras förhoppningar inför framtiden. I kapitlet visar vi hur de nyanlända tillmäter språkinlärning stor betydelse. Språket förväntas öppna dörrar till olika rum, men förutsättningarna för att få tillgång till nyckeln har att göra med faktorer som ofta ligger utanför de nyanländas möjligheter att påverka, varav många finns utanför utbildningens kontext. Genom att tala om språket som nyckel till samhället framhävs språkets betydelse samtidigt som de villkor och förutsättningar som påverkar språkinlärningen osynliggörs.