It has been argued that police organizations make whistle-blowing very difficult. This paper reports from a study of all court cases against police employees in Norway in 2008. In the empirical study it was found that 30% of the cases originated from internal whistle-blowing while 70% of the cases originated from external complaints.

Purpose – The purpose of this paper is to conceptualize detectives in police investigations as knowledge workers.

Design/methodology/approach – The paper is based on a literature review covering knowledge organizations, police organizations, police investigations, and detectives as knowledge workers.

Findings – The paper finds that the changing role of the detective as a resource influences investigation performance in solving complex and organized crime.

Research limitations/implications – This exploratory research provides no final conclusions.

Practical implications – Leadership in police investigations needs to focus on knowledge management among detectives rather than information collection in each criminal case.

Originality/value – Until this paper, the secretive nature of the detective world has been unexplored by manpower researchers.

Denna rapport syftar till att utgöra ett underlag till en diskussion kring en myndighet med ett strategiskt viktigt samhällsuppdrag. Kriminalpolitik är idag en av de mest diskuterade frågorna, som väcker starka känslor och där diskussionen riskerar att bli osaklig och känslodriven. Betydelsen av Brås uppdrag att ge allsidig kunskap kan inte överskattas och det behövs en välvillig kritik hur detta uppdrag utförs. Om sådan kritik undertrycks riskerar den att istället formuleras av krafter med en kunskapsfientlig agenda.

I denna rapport berörs främst Brås uppdrag och bidrag till utveckling av polisarbete.

Detta kapitel behandlar de risker som är förknippade med att Polismyndigheten kommunicerar ut skönmålade och även felaktiga bilder av verksamheten. Baserat på ett antal forskningsrapporter om polisens sätt att kommunicera reflekteras över motsatsställningen mellan de kortsiktigt gynnsamma effekterna av att förneka eller undanhålla problem och den långsiktiga riskerna för förtroendeskada.

This paper contributes to the limited research on roles ICT can play in impression-management strategies and is based on case studies done in the Swedish Police. It also gives a theoretical contribution by adopting a holistic approach to explain how ICT can contribute to giving a misleading picture of conditions. Output generated by ICT has nowadays a central role in follow-up activities and decision-making. Even if this type of output, often in colourful, presentable, graphical arrangements, gives the impression of being accurate and reliable there is a risk of defective data quality. The phenomena can be described as a process divided into five steps. The first step is about how the data is generated and/or collected. The second step is linked to how the data is registered. The third step is about the output generated from the ICT-systems. The fourth step is how the output of ICT is selected for presentation. The fifth step concerns how output generated by ICT is interpreted. This paper shows that ICT can easily be used in impression-management strategies. For example, that personnel take shortcuts to affect the statistics rather than applying methods that may give the desired effects.

Studien ingår i forskningsprojektet ”Det myndigheter vill dölja – hur beteenden som riskerar att erodera tilliten till offentliga organisationer kan motverkas” som finansieras av Handelsbankens forskningsstiftelser.

Från början var tanken att innehållet i denna rapport skulle publiceras som en bilaga till rapporten ”Hur hanterar polisen journalister? - Om transparens, makt och slutenhet”. I samband med den vetenskapliga granskningen rekommenderades att den rapporten istället skulle renodlas till att enbart innehålla intervjuer med journalister och polisanställda. Andra insamlade data förordades istället bli separata rapporter. Detta är en av dessa rapporter.

Det huvudsakliga syftet med att publicera de resultat som ingår i studien som en fristående rapport och inte som en bilaga till föregående rapport är att slutsatser och iakttagelser riskerade att inte uppmärksammas på samma sätt som om de utgjorde separata rapporter. Man bör dock ha föregående rapport i åtanke när man läser denna rapport för att förstå konsekvenserna av det som åskådliggörs i rapporten.

Rapportens huvudtext är drygt 20 sidor, vilket inkluderar flera diagram. Det går således snabbt att läsa själva rapporttexten. För att få en snabb övergripande bild rekommenderas att ta del av figur 1 i inledningen och de fem diagram som presenteras i rapporten samt vissa korta textrader i fetstil. I slutet av rapporten bifogas tre bilagor. Två av dessa bilagor är omfattande. De åskådliggör genom konkreta exempel flera problematiska förhållanden som berörs i rapporten. Det tredje är ett metodkapitel.

Dialogpoliskonceptet är en arbetsmetod som bland annat kan bidra till att motverkaradikalisering, konflikter i socioekonomiskt utsatta områden och framväxten av parallellamaktstrukturer kopplad till grov kriminalitet. Till skillnad mot kriminalunderrättelsetjänstensom fokuserar på att lokalisera och beskriva hot är huvudsyftet meddialogpoliskonceptet att se möjligheter. Dialogpoliskonceptet handlar om brottsförebyggandeverksamhet och riktar in sig på att värna om efterlevnaden av grundläggandefri- och rättigheter. Konceptet ska uppfattas som ett av flera verktyg i polisensverktygslåda och inte som en ersättning för, utan ett komplement till andra polisiäraarbetsmetoder.

Den grundläggande idén med dialogpoliskonceptet är att polisen ska agera på ett sådantsätt att de som har ett demokratiskt förhållningssätt stärks i förhållande till desom förespråkar icke demokratiska metoder för att nå sina mål. Rapporten kan sessom en fortsättning på de slutsatser som drogs av den så kallade Göteborgskommitténmed anledning av våldsamheterna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2001.

Beslutsfattare skall utifrån information från bland annat IT-system göra prioriteringar och styra organisationen på ett effektivt sätt. Vad blir följderna för kvaliteten på beslutsunderlag, analyser och beslut om forskare, analytiker, journalister och beslutsfattare främst anlägger ett avspeglingsperspektiv, d.v.s. att datasystem ses som en modell av verkligheten? Hur påverkar detta förhållningssätt polisverksarnheten?

Uppgifter från IT-system visas ofta i snygga grafiska presentationer i färg som ger intrycket av att både vara precisa och tillförlitliga. Det finns en föreställning om att den information som erhålls från IT-system i kombination med information som når beslutsfattare via olika ledningsnivåer räcker till för att följa upp och styra en verksamhet på ett effektivt sätt Polisorganisationen utgör ett bra exempel på en organisation där denna föreställning råder.

Avhandlingen påvisar att mycket av den verksamhetskunskap som finns i produktionslinjen inte når fram till högre beslutsfattare. Det beror på att information har en tendens att filtreras när den förs uppåt i en organisation, genom att den verkar bli mer och mer tillrättalagd ju fler ledningsnivåer som skall passeras, samt att information i IT-system ofta är svårtolkad, felaktig och ofullständig. Denna filtrering av verksamhetskunskap medför att det finns en risk att beslutsunderlag blir missvisande och efterfoljande beslut felaktiga/ineffektiva.

Avhandlingen beskriver att risken for missvisande beslutsunderlag och felaktigalineffektiva beslut blir stor när information från IT-system får en dominerande roll vid analyser, resultatuppföljning och styrning av en verksamhet, särskilt när kommunikationsklimatet i en organisation är bristfålligt.

Denna rapport skulle kunna fylla en uppgift liknande en haveriutredning angående polisers förmåga att hantera konflikter och använda våld. När det gäller haveriutredningar, till exempel inom flygfarten väljer man att lyfta fram en situation som har gått fel och inte att studera alla lyckade landningar. I och med att fokus är på förbättringsbehov kan det finnas en risk att någon drar slutsatsen att övergrepp och otillåten våldsanvändning bland polispersonal är ett omfattande problem. Så är inte fallet. Det finns väldigt många bra poliser som mestadels gör bra ingripanden. Det hade gått att skriva en rapport om dessa ingripanden, men det finns en anledning att haveriutredningar inom flygfarten försöker lokalisera orsaker till problem och inte fokusera på bra landningar. Syftet med denna rapport är att komma tillrätta med problem och utveckla polisverksamheten. Därför är fokus på förbättringsbehov.

Utbildning av poliser i konflikthantering och våldsanvändning

I konfliktsituationer är det betydelsefullt att poliser har en god förmåga att kommunicera och om så behövs, en hög förmåga att bruka våld på ett väl avvägt sätt. Dessutom måste poliser ofta under stress fatta beslut med ett bristfälligt beslutsunderlag.

Det förhållandevis nya konceptet POLKON (polisiär konflikthantering) lyfts i rapporten fram som ett stort steg i rätt riktning vad gäller polisens hantering av konflikter och användning av våld. Det framgår dock att det finns stora brister inom detta utbildningsområde. Det gäller både grundutbildning och fortbildning. Ett flertal av polisutbildningens praktiska moment skulle snarare kunna definieras som ett ”prova-på-tillfälle” än som övningar som syftar till att befästa kunskaperna. Exempelvis genomför en polisstudent i genomsnitt under hela sin utbildning en mörkerskjutning trots att de flesta skjutningarna inträffar under dåliga ljusförhållanden.

Skjutträning är många gånger statisk för att klara av ett kompetensprov som inte är anpassat efter de krav som finns på hur poliserna ska agera i verkligheten. Det finns till exempel inget moment under kompetensprovet som handlar om att göra en bedömning om huruvida polis ska skjuta eller ej i en viss situation. Inte heller att skjuta ett varningsskott eller att skjuta i benet. Om en polis skjuter ett varningsskott eller träffar i benet under kompetensprovet får han eller hon underkänt. Övningar i taktisk reträtt förekommer sällan eller aldrig. Liksom träning att söka skydd framför att verka med vapnet och att deeskalera en situation. Både grund och fortbildningen brister även när det gäller andra typer av våldsanvändning. Det har bland annat vid intervjuer framförts att det är ett glapp/tomrum mellan de tekniker som övas för att hantera en relativt lugn person till de tekniker som övas för att kunna agera i ”värstascenarier”.

En av de allvarligaste utbildningsbristerna i polisers konflikthantering är att praktiska moment i att öva kommunikation är så få att det inte finns förutsättningar att bygga upp en professionell kommunikationsförmåga i konfliktsituationer. Istället styr polisernas tidigare erfarenheter och personliga egenskaper denna förmåga. Att personer med en liten livserfarenhet rekryteras är därför ett problem i sammanhanget.

Trots att nyutexaminerade poliser behöver utveckla ett antal förmågor har fortbildningen bara ambitionsnivån att utbildningen ska upprätthålla deras kunskap. I praktiken når man inte ens upp till detta mål. Polismyndigheten är beredd att frångå den absolut minsta mängd årlig fortbildning som myndigheten själva angett som nödvändig för att polispersonal ska upprätthålla en acceptabel kunskapsnivå inom ett område som man uttrycker är avgörande för polisers arbetsmiljö, medborgarnas rättssäkerhet och Polismyndighetens trovärdighet. Polismyndighetens hantering av utbildningsfrågor kan sammanfattas på det sätt en instruktör i polisiär konflikthantering gjorde: ”Det är fullkomligt vansinnigt”.

Bristande kritisk reflektion och ett fokus på att presentera tilltalande bilder av verksamheten

Ett problem i sammanhanget är att polisen har en låg förmåga att ta till sig av kritik och stora brister i att reflektera kritiskt kring sin egen del i situationer som uppkommit. Polismyndigheten är långt ifrån att vara en lärande organisation. I rapporten framgår att Polismyndigheten har en förkärlek till att skylla på externa faktorer för att förklara ett skeende och att stor kraft läggs på att presentera tilltalande bilder av verksamheten. Även om ett sådant förfaringssätt kan ge ett gott intryck av polisen, vilket ur vissa aspekter är positivt, undertrycker det ett behov av förändring (se t.ex. Holgersson och Wieslander, 2017; Holgersson, 2018b). Denna omständighet finns anledning att vara medveten om när Polismyndigheten hänvisar till framtida aktiviteter som exempelvis en utbildningsinsats eller ny inriktning på polisernas utbildning i polisiär konflikthantering. Man bör fästa samma tilltro till denna typ av budskap från Polismyndighetens sida som till information från ett kommersiellt företags marknadsavdelning (inom polisen kallad kommunikationsavdelning) som gör reklam för en produkt, där vare sig högsta ledning, kvalitetsansvarig, ansvarig för inköps- eller marknadsavdelningen behöver ta ansvar för om produkten inte lever upp till det som utlovats. Den som riskerar bli straffad om produkten visar sig vara farlig är den som arbetat i kassan och sålt produkten.

Rekryteringsprocessen och att hantera signaler om olämpligt beteende

Det finns indikationer på att rekryteringsprocessen av poliser har brister. Frågetecken finns kring utformningen och utfallet av den inledande rekryteringsprocessen. Vidare har individer fått anställning som polis trots att tydliga signaler kommit under utbildningstiden på att de inte är lämpliga. Många som intervjuats har uppgett att det finns indikationer på att kravet på att få ett visst antal poliser har gjort att kvantitet går före kvalitet. Eftersom ett felaktigt beteende från en enskild polis kan få stora konsekvenser anges detta förhållande som problematiskt.

Stor vikt fästs vid att en juridisk process ska visa om ett agerande från polisens sida var korrekt eller ej. Det gör det svårare för Polismyndigheten att komma tillrätta med olämpliga individer och olämpligt beteende. Det är olyckligt när polisers handlingsutrymme definieras som att det är acceptabelt att agera på ett visst sätt så länge inte en juridisk prövning leder till en fällande dom. Problemet är att det kan ha begåtts juridiska fel som är så stora att det borde ha lett till en fällande dom, men att polisens Avdelning för särskilda utredningar (SU) gjort ett dåligt arbete. Det kan ha begåtts juridiska fel som borde lett till en fällande dom, men att detta är svårt att bevisa (även när utredningsprocessen skötts på ett bra sätt). Det kan även ha begåtts fel som inte är av den arten att de ens ska leda till åtal.

Flygbranschen har valt en annan väg och delvis frångått att straffa enskilda. Till exempel genom att man i flera länder, bland annat Sverige, har gjort det möjligt för anställda att rapportera fel som de själva har begått utan att löpa risk att lagföras. Målet är istället att snabbt identifiera och rätta till säkerhetsproblem (se t.ex. Brandel, 2002). Polismyndighetens nuvarande förhållningsätt innebär i normalfallet försvar och inte att försöka få fram vilka lärdomar som kan dras av en händelse. Ett problem i sammanhanget är polisers anmälningsskyldighet. Får polis kännedom om brott som hör under allmänt åtal ska det rapporteras enligt polislagen. Här behövs en förändring som inte ligger inom Polismyndighetens beslutsmandat för att skapa bättre förutsättningar för att den ska bli något som skulle kunna betecknas som en lärande organisation.

Hårda tag som lösningen

En viss problematik kan ha olika orsaker som kan kräva olika åtgärder. Att mer eller mindre slentrianmässigt hävda att hårda tag är lösningen kan få motsatta effekter. Att agera på ett hårt sätt som inte är genomtänkt ökar risken för en polarisering, där förtroende och tillit till polisen och andra samhällsinstitutioner kan minska i vissa grupper. Att poliser i sin externa kommunikation om sitt arbete använder ord som ”utplåna”, ”neutraliserad” och ”anfall” kan ge intryck av att polisen är en stridande part i något som närmast kan liknas vid ett krig. Att måla upp polisen som en stridande part kan öka risken för angrepp mot poliser och även påverka hur polispersonalens agerar i vissa områden och mot vissa grupperingar. En ond cirkel kan uppstå.

När polisen har utsatts för angrepp hävdar Polismyndigheten ofta att det är ett kvitto på att polisen har skapat ett tryck mot rätt personer och grupperingar. Angreppen tolkas inte sällan som att det finns anledning att öka trycket ytterligare. Att ensidigt tolka angreppen som ett bevis på lyckat polisarbete kan vara problematiskt om andra orsaker helt eller delvis ligger bakom angreppen. Att poliserna blir ”tuffare” kan få en motsatt effekt, förvärra en situation och exempelvis stärka gängidentiteten i löst sammansatta gäng. En genomgång av olika yttranden från Polismyndigheten visar att myndigheten ofta framställer sig själv som ett offer. Avsaknaden av kritisk reflektion kring att polisen faktiskt kan ha varit en medaktör till att en problematik har uppstått är tydlig i många fall. Hur strategiskt är det exempelvis att Polismyndigheten har upprättat en lista på särskilt utsatta områden när problemen verkar skilja sig åt mycket både i omfattning och i karaktär? Genom polisens definition finns en risk för stigmatisering och att det kan uppfattas finnas en liknande lösning på problem och konflikter i respektive område.

I rapporten ges exempel på att Polismyndigheten skickar tydliga interna signaler om att repressiva och hårda tag premieras. Brottsförebyggande verksamhet som kan minska risken för framväxten av extremism och andra problem har helt hamnat i skymundan av en satsning på repressiva åtgärder. För att polisens verksamhet inte ska bli för ensidigt inriktad, och att även det brottsförebyggande arbetet ska kunna få genomslag krävs en medveten strategi och konkreta handlingar som visar att detta ses som viktigt. Inte bara ord.

Användning av tilldelade resurser

Data som framkommit vid intervjuer och deltagande observation visar att Polismyndigheten kan använda sina resurser på ett betydligt bättre sätt än vad som sker i dagsläget. Polismyndigheten kommer dock lätt undan med svepande förklaringar om resursbrist. Tillräcklig information presenteras inte för att underlätta för personer utanför polisens organisation att kunna göra adekvata värderingar om dess prioriteringar och fördelning av resurser till olika verksamhetsfält är rimliga, bland annat vad gäller omfattningen på utbildningsverksamheten.

Behoven av omfördelning av resurser blir tydliga om man till exempel studerar polisarbete i glesbygd. Relativt små omfördelningar av resurser skulle ha stor betydelse för den polisiära förmågan i glesbygdsområden som till ytan utgör mer än sjuttiofem procent av Sverige. De fåtal polispatruller som Polismyndigheten levererar att utföra arbetet i dessa områden står inte i rimlig proportion till myndighetens totalt tilldelade resurser. Det finns ett behov av att på ett helt annat sätt reflektera över hur resurserna används inom Polismyndigheten bland annat gällande storlek på administration och staber, men också när det gäller andra former av prioriteringar. Vilken effekt skulle exempelvis förmågan att hantera dödligt våld fått om de 100 miljoner kronor och årliga driftskostnader som avsattes till inköp av två helikoptrar istället hade lagts på annat?

Att Polismyndigheten har valt att ha en kommunikationsavdelning på nästan 200 anställda kan användas som utgångspunkt för att analysera om Polismyndigheten fördelar sina resurser på ett sätt som ger högsta möjliga marginalnytta. Det är svårt att se att denna nytta blir högre vid ett bibehållande av nuvarande storlek på kommunikationsavdelningen än vid en omfördelning av resurserna till kärnverksamheten. Rikspolischefen har dock försvarat nuvarande storlek på kommunikationsavdelningen. Inställningen att det är bättre att behålla en överdimensionerad kommunikationsavdelning än att omfördela resurserna till kärnverksamheten är logisk om det bedöms som viktigare att måla upp tilltalande bilder av verksamheten än hur verksamheten i praktiken fungerar. Dessutom finns en övertro gällande den interna effekten av skrivna texter (se Ekman, 1999; Ivarsson-Westerberg, 2004; Holgersson, 2018b). I rapporten framgår att detta förhållande är högst aktuellt vad gäller polisens användning av våld och förmåga att hantera konflikter.

Smarta tag istället för hårda tag

Ett kriterium på om Polismyndigheten agerar på ett smart sätt är huruvida beslut och handlingar är välgrundade i forskning kopplad till en analytisk process. I det näst sista kapitlet av denna rapport belyses ett antal viktiga behov av förändring kring de frågor rapporten berör.

Trafiksäkerhetsarbetet har under ett flertal år haft en låg prioritet inom polisen. Genom en fokusering på kvantitativa mått har det dock funnits förutsättningar att ge intryck av att trafiksäkerhetsarbetet varit prioriterat, trots att så inte varit fallet. Kvaliteten i arbetet har nämligen inte synliggjorts och huvuddelen av trafiksäkerhetsarbetet har varit något som har utförts genom att utnyttja luckor mellan andra inkommande arbetsuppgifter.

Det finns positiva signaler på att det finns en ambition inom polisen att anamma ett annat styr‐ och uppföljningssystem. Att införa ett nytt system för att ersätta det gamla systemet som ofta benämnts som ”pinnjakt” har visat sig vara en utmaning eftersom det kräver ett helt annat förhållningssätt, tidsåtgång och kunskap.

Den pågående stora omorganisationen inom polisen har försvårat införandet av ett nytt styroch uppföljningssystem, men det finns inget som tyder på att det inte skulle gå att tillämpa det förslag som presenterades i tidigare rapport (se TRV 2012/68211 ‐ Holgersson, 2014a). Det finns goda möjlighet att utnyttja polisens volontärer som ett stöd för att formulera mål och följa upp trafiksäkerhetsarbetet i tätort i lokala polisområden.

På det sätt som svensk polis tidigare har bedrivit sitt trafiksäkerhetsarbete har förutsättningarna varit små för att i tillräcklig utsträckning kunna bidra till att minska antal skadade och döda i trafiken. Att ledningen för den nya polismyndigheten har valt att placera trafikpoliserna på lokalpolisområden istället för att de ska tillhöra specialiserade trafikenheter utgör en stor utmaning för polisens fortsatta trafiksäkerhetsarbete.

Rapporten initierades genom ett ekonomiskt bidrag från Trafikverkets skyltfond.

Polisens passhantering utgör ett i raden av exempel på vilka konsekvenser Polismyndighetens strukturella problem får för polisens verksamhet. Trots att det fanns tydliga prognoser på att antalet passansökningar skulle öka år 2022 minskade Polismyndigheten personalstyrkan som arbetade med pass inför detta år. Det var först när kaoset var ett faktum som polisen påbörjade en rekrytering av passhandläggare. Polismyndighetens bristande analys och planeringsförmåga fick inte bara följden att människor fick vänta länge på att få ett pass och att polispersonal fick en dålig arbetsmiljö. Det påverkade också Polismyndighetens förmåga att förebygga, upptäcka och utreda brott. 

Att problem förklaras med att de beror på externa faktorer och inte på myndighetens sätt att organisera och bedriva verksamhet är ett mycket vanligt förfaringssätt från Polismyndighetens sida[1]. Det som skiljer denna situation från de flesta andra är att passhanteringen är enkel att förstå och att den i stort sett är frikopplad från polisens övriga verksamhet. Den är dessutom självfinansierad, vilket gör det omöjligt att hänvisa till bristande resurser.

[1] En mängd exempel på detta ges i rapporten ”Hur skyddar och stärker Polismyndigheten föreställningen om sin effektivitet?" (Holgersson & Westman, 2021).

Generella iakttagelser kopplat till polisens strävan att centralisera sina ledningscentraler

Det går att se klara paralleller mellan införandet av regionledningscentralerna och införandet av länskommunikationscentralerna. I bägge fallen så har besluten präglats av en stark vilja att driva igenom förändringen, där beslutsunderlagen snarare har handlat om antaganden och förhoppningar än att de har byggt på välgrundade analyser.

Den nya Polismyndigheten innebar en fortsättning på den centraliseringsvåg som pågått under decennier vad gäller att koncentrera polisens ledningscentraler till ett färre antal orter. Den lokala förankringen och person- och lokalkännedomen hade redan försvagats eller försvunnit på många orter genom tillskapandet av länskommunikationscentraler. Därför hade införandet av regionledningscentralerna en liten betydelse vad gäller dessa faktorer, förutom för enstaka orter såsom exempelvis Östersund. Studien visar att under förutsättning att en operatör har en tillräckligt hög förmåga vad gäller ledningsarbetet har lokal- och personkännedom en stor betydelse och den lokala förankringen är viktig.

Ett centralt argument för omorganisationen var att uppnå en enhetlighet. Det finns dock stora skillnader i hur arbetet organiseras i de olika regionledningscentralerna. En orsak är att regionerna har stora olikheter vad gäller exempelvis yta, ärendetyper och belastning. Likaså har bildandet av regionledningscentraler inneburit olika stora förändringar i respektive region. Tillskapandet av regionledningscentraler har i vissa regioner inneburit en fördel när det gäller att kunna hantera dynamiska och komplexa ärenden där många patruller är inblandade. Däremot har tillskapandet av regionledningscentraler inneburit en försämrad förmåga i vissa orter till samarbete mellan olika samhällsaktörer för att hantera både vardagshändelser och större kriser. Likaså har tillskapandet av vissa regionledningscentraler inneburit en försämring vad gäller att hantera vardagshändelser i orter där operatörer hade en hög lokal- och personkännedom.

En viktig skiljelinje för hur de som intervjuats i denna studie ser på regionledningscentralerna verkar vara om ledordet för ledningscentralens roll uppfattas vara ledning/styrning eller samarbete. Det första synsättet innebär att ledningscentralen med hjälp av moderna tekniska hjälpmedel och en samlad kunskap ska se till att verksamheten styrs och leds på ett effektivt sätt. Lösningen som förespråkas för att uppnå detta är att det byggs upp en separat organisationsstruktur för att hantera denna arbetsuppgift. Det andra synsättet präglas av att ledningsverksamheten ses som en integrerad del av det operativa polisarbetet längst ut i linjen, där en nära samverkan mellan olika personalkategorier ses som avgörande för att lösa polisens olika uppdrag på ett bra sätt.

Kritik och reaktioner kopplat till centraliseringen av polisens ledningscentraler

Genom åren har nedläggning av kommunikationscentraler inte sällan mötts av hård kritik och motstånd. Vanliga argument har varit att ”hjärtat i verksamheten” försvinner. Andra förhållanden som lyfts fram har varit att lokal- och personkännedom kommer att försämras, samt att den lokala förankringen påverkas i negativ riktning. När kritiken vid nedläggning av ledningscentraler har klingat av har slutsatser dragits att organisationsförändringarna varit lyckade, men man har då bl.a. bortsett från faktorn att människor har en mycket god förmåga att anpassa sig till nya förhållanden. Det är ingen tvekan om att tillskapandet av större centraler innebar vissa inkörningsproblem som man efterhand kom eller kommer till rätta med, och att verksamheten utvecklas efterhand. Den här studien visar dock att det är ett flertal kvalitativa förhållanden som inte synliggörs när effekten av polisens centraliseringar av ledningsverksamhet presenteras och bedöms. Det har medfört att centrala beslutsfattare både inom och utanför polisen inte uppfattar hur angeläget det är att ta tag i förändringsbehov som identifierats i denna studie för att kunna förbättra polisens förmåga att:

• Förebygga och klara upp brott
• Agera mot lokala problembilder
• Förhindra olyckor och begränsa skadeutfall
• Hantera större kriser
• Använda resurserna på ett effektivt och ändamålsenligt sätt
• Motivera och skapa engagemang hos sin personal

Ledningscentralernas förankring i lokalsamhället är viktig och den centraliseringsvåg som utmärkt organiseringen av ledningsverksamheten kan ses gå stick i stäv med ett återkommande tema att polisen måste komma närmare medborgarna. Vissa politiker har haft invändningar mot att polisens ledningsverksamhet koncentreras till några få platser i landet, men generellt sett har mer omfattande reaktioner från ansvariga politiker uteblivit. Med tanke på den vitala roll som ledningscentralerna har för polisens verksamhet är det många som framfört att det är märkligt att ansvariga politiker inte i högre grad har engagerat sig i denna fråga. Särskilt med tanke på att utlovade resursbesparingar med anledning av centralisering av polisens ledningscentraler inte har uppfyllts, utan tvärtom finns det flera faktorer som pekar på att tillskapandet av de stora centralerna fått en motsatt effekt.

Förmågan att förebygga och klara upp brott m.m.

Centraliseringen av polisens ledningscentraler har gått hand i hand med en minskad förmåga att klara upp brott. Istället för att reflektera över detta förhållande har lösningen varit att tillskjuta mer resurser till polisen. Det bör noteras att redan i mitten av 90-talet ifrågasattes i en rapport som publicerades av Rikspolisstyrelsen det grundläggande antagande inom polisen att centraliseringar leder till bättre och effektivare verksamhet. Forskning har senare pekat i samma riktning. Polisen har dock fortsatt, och tillåtits fortsätta, på den inslagna vägen att genomföra organisationsförändringar som till stora delar haft en inriktning att administrera brott och inkommande samtal, och inte att skapa goda förutsättningar för att förebygga och utreda brott. En reaktion mot centraliseringssträvandena och dess negativa effekter är förändringen av polisens kontaktcentrum (tfn 11414), där en införd nationell lösning för att hantera inkommande ärenden har övergetts, och istället har steg tagits mot en mer lokalt förankrad verksamhet.

Centralisering av ledningscentralerna har inneburit en klart försämrad interaktion med lokalsamhället. Externa aktörer har pekat på att polisen försämrat sin förmåga att ta till sig och agera på tidskritisk information som rör vardagshändelser. De som intervjuats menar att det inte bara tar längre tid att komma fram per telefon utan att det kan vara omständligt att förklara saker när operatörer vare sig har lokal- eller personkännedom, eller kunskap om lokala problembilder. Istället för att det tidigare räckte med att säga att ”Hej, det är Fia på OKQ8. Han ni letade efter med gröna jackan är här nu” kräver det numera en lång förklaring. Förutom att processen tar så pass lång tid att situationen riskerar att vara överspelad påtalar personer som intervjuats att responsen inte är sådan att det motiverar till framtida samtal.

Nedläggningen av lokala centraler där interaktionen mellan yttre och inre personal var god har inneburit att personal i yttre tjänst har tappat en viktig lagspelare. Yttre personal har framfört att lokalt placerade operatörer hade en viktig roll vad gäller att ”lägga pussel” och agera som en slags ”detektiver” i syfte att stödja patrullerna för att öka möjligheterna att nå framgång i olika ärenden. Upplevelsen är att verksamheten, med undantag för större händelser, gått från att vara inriktad på att försöka lösa och förebygga brott, till att hantera och beta av ärenden som är registrerade i ett diariesystem.

Använda resurserna på ett effektivt och ändamålsenligt sätt

Centraliseringar har bidragit till en ökad förmåga jämfört med tidigare att inom mer omfattande geografiska ytor kunna göra övergripande bedömningar av hur tillgängliga resurser bör användas. Samtidigt har en organisatorisk specialisering och uppdelning i olika funktioner medfört en större utmaning att ur ett lokalt perspektiv kunna ta ett helhetsgrepp och väga ofta oförenliga intressen mot varandra.

Centraliseringar har medfört en större flexibilitet att använda patruller från olika områden. Under studien har det dock blivit tydligt att de positiva effekterna av att centralisera polisens ledningscentraler har överskattats och att de negativa effekterna har undertryckts, och fortsätter att undertryckas. En minskad person- och lokalkännedom och förankring i lokalsamhället har försämrat möjligheterna att värdera information och anpassa olika lösningar efter lokala förhållanden och olika områdes förutsättningar. Det handlar exempelvis om att patruller med en särskild förmåga eller intresse inte utnyttjas, om en minskad kontroll av poliser som har ett behov av extra styrning, att ett minskat stöd till patruller gör att den totala resursåtgången ökar för att lösa samma typ av ärenden, att personal som befinner sig på en polisstation inte används, att externa aktörer inte tillfrågas eller informeras, att den stora centralortens prioriteringsordning blir styrande och inte lokala behov, att information måste återupprepas, att adresser och ärenden förväxlas, att mer resurstid går åt för transporter etc.

En förändring som påverkar personalen

Det finns de som upplever att arbetsuppgifterna är stimulerande och att stämningen är god på de stora centralerna, men centraliseringar har inneburit att karriärmöjligheter och karriärväxling har försämrats i många orter. Begränsade framtida utvecklingsmöjligheter är en faktor som påverkar intresset att fortsätta att arbeta inom Polismyndigheten. Likaså när anställda känner att de inte kan utföra sina arbetsuppgifter på ett önskvärt sätt beroende på att vald organisationsform inte klarar av att leva upp till de krav de och andra ställer på polisen. Att centralisera verksamheten har fått stora negativa kvalitativa effekter för yttre personal. Polisstationer har dessutom upplevts att gå från att ha liv och rörelse dygnet runt till att bli tysta och ensliga miljöer stora delar av dygnet. Det påverkar den sociala interaktionen, motivationen och glädjen att komma till arbetet.

Ett tidigare nära samarbete med yttre personal, familjär stämning och stor variation på arbetsuppgifter för operatörer i ledningscentraler har förbytts till arbetsuppgifter som ofta har stora likheter med en Call-centerverksamhet. Personalrörligheten har blivit hög på de stora centralerna. De stora centralerna har placerats på orter där det råder stor konkurrens om arbetskraft. Det har gjort det både svårare och dyrare att rekrytera samt att behålla personal. Det är ett stort fokus på vikten av att polisen vidtar åtgärder för att i högre grad få polisanställda att stanna och inte söka tjänster utanför Polismyndigheten. Det vore därför självklart att i hög grad beakta och åtgärda den påverkan som centraliseringen av polisens ledningscentraler har i detta avseende.

Hur bör man gå vidare?

Det finns ett stort behov att verka för att person- och lokalkännedomen hos personal på ledningscentralerna ökar samt att den lokala förankringen blir betydligt större. Det finns dock anledning att inte fokusera på redan fattade och genomförda beslut, utan att istället se framåt och lägga kraft på hur det ska gå att få till en så bra verksamhet som möjligt. För beslutsfattare som snabbt vill få en djupare inblick i studiens resultat rekommenderas att läsa 1:a stycket i kapitel 1, kapitet 3 (kort kapitel), delar av kapitel 6 (6.1, 6.2.5, 6.3 och 6.4) samt kapitel 7 (totalt rör det sig om 20 sidor, vilket inkluderar bilder).

En lösning att använda virtuell teknik i polisens ledningsarbete gör det möjligt att behålla nuvarande organisatoriska grundtanke och skapa kluster som är fördelaktiga för verksamheten både på kort och lång sikt. Det finns genom en sådan lösning goda förutsättningar att kunna växla upp och hantera större/dynamiska ärenden samtidigt som det finns möjligheter att ha en hög lokal- och personkännedom samt en lokal förankring. En sådan lösning skulle inte bara kunna bidra till att öka polisens förmåga att klara upp och förebygga brott, att rädda liv och begränsa skadeutfall och att polisen kan hantera andra typer av grunduppdrag på ett bättre sätt. En sådan lösning skulle också gynna möjligheterna att kunna rekrytera och behålla personal samt minska sårbarheten vid exempelvis en terrorattack.

Det är angeläget att omgående vidta åtgärder och inte, som ofta förekommer inom polisen, hänvisa till en stor lösning, kommande system eller utvecklingsarbete som ska göra att man i framtiden kommer komma tillrätta med problemen. Åtgärder behövs här och nu. Den teknik som föreslås är väl beprövad och kan användas för att utveckla verksamheten i den riktning som föreslås. Att fatta beslut om att genomföra en begränsad testverksamhet som bygger på de förslag som lämnas i denna forskningsstudie kan te sig som en självklarhet. Särskilt med tanke på att polisen på ett tydligt sätt äskar om att man behöver tilldelas mer offentliga medel beroende på att resurserna inte räcker till. Ett utkast på rapporten, med lösningsförslag presenterades för drygt ett år sedan. Någon testverksamhet har inte påbörjats inom polisen. En berättigad fråga att ställa är huruvida det är rimligt att polisen får mer medel innan de kan visa att de hanterar tilldelade medel på ett adekvat sätt?

Polisen har fått återkommande kritik för att inte vara en lärande organisation. Hur förslagen i denna rapport tas emot åskådliggör polisens utvecklingsriktning när det gäller förmågan att ta vara på forskningsresultat som innehåller tydliga problembeskrivningar och lösningsförslag. Under arbetet med denna studie har jag i samband med samverkan med regionledningen i region nord kunnat iaktta positiva signaler vad gäller nyss nämnda förhållande. I rapporten konstateras att det kommer vara intressant att följa hur polisen och andra aktörer hanterar de förslag som presenteras i denna rapport. I kapitel 8 presenteras början av denna påbörjade aktionsforskningsaktivitet.

På det sätt som svensk polis bedriver sitt trafiksäkerhetsarbete är förutsättningar små för att i tillräcklig hög grad kunna bidra till att minska antal skadade och dödade i trafiken. Trafiksäkerhetsarbetet har en låg prioritet där en minskning av antal trafikpoliser gjort att huvuddelen av trafiksäkerhetsarbetet numera utförs av andra befattningshavare, vilka utnyttjar luckor mellan andra inkommande arbetsuppgifter. Trafiksäkerhetsarbetet har blivit något som utförs när annan verksamhet så medger.

Mycket av trafiksäkerhetsarbetet går att beteckna som så kallad ”pinnjakt”. Uppföljningssystemet tar inte hänsyn till när, var och varför kontroller utförs. Att kontrollerna ur en trafiksäkerhetsaspekt utförs på fel platser, på fel tider och i fel syfte blir därmed ointressant.  Med nuvarande uppföljningssystem har polismyndigheterna goda möjligheter att utåt göra sken av att deras arbetsinsatser inom trafiksäkerhetsområdet är tillräckliga eftersom kvaliteten i arbetet inte synliggörs. Rikspolisstyrelsens inspektionsgrupp konstaterade att det är anmärkningsvärt att den bild som myndigheterna gav av sitt trafiksäkerhetsarbete inte stämde med erfarenheterna från inspektionsgruppens besök.

Det är viktigt att en analys av olycksstatistik ligger till grund för trafiksäkerhetsarbetet, men både Rikspolisstyrelsens inspektionsgrupp och denna studie pekar på att så inte är fallet. Rikspolisstyrelsens inspektionsgrupp konstaterar att polismyndigheterna till största delen struntat i tidigare framförd kritik. I denna rapport presenteras en bedömningsmall som kan användas vid planering och uppföljning av trafiksäkerhetsarbetet. Några myndigheter har visat ett intresse att inför arbetet med nästa års verksamhetsplaner ta hjälp av denna mall. Andra myndigheter verkar hålla fast vid tidigare sätt att arbeta, vilket ur flera aspekter är mycket olyckligt.

Rapporten pekar också på att sättet att avrapportera trafikärenden måste bli mycket enklare. Det största ansvaret för att få till stånd en sådan förändring ligger utanför polisen. Likaså finns ett behov av att samhället förändrar hanteringen av de individer som upprepade gånger gör sig skyldiga till grova trafikbrott.  Det är inte rimligt att de kontinuerligt kan utsätta andra människor för fara utan att samhället reagerar på ett sätt som får någon effekt.

Rapporten initierades genom ett ekonomiskt bidrag från Trafikverkets skyltfond.

This report is an analysis of the investigative activities of the Swedish police with a focus on internet hate crime. Approximately 800 reported internet hate crimes have been analysed quantitatively. The reports of hate crime that have been studied were made by the non-profit group Näthatsgranskaren (NHG, in English: “The Cyber Hate Crime Monitor”). This group was started as a reaction to the fact that the large amounts of hate crime committed on the internet nearly never led to a legal process. Since the crimes are similar, independently of the location in Sweden at which they are committed, the conditions for comparing the investigative capacity of the different regions are good.

The quantitative analysis has been supplemented with a qualitative analysis of such matters as how the reports have been handled, and the way in which the Swedish Police communicates in matters relating to crimes against democracy and hate crime. Information from interviews has also been used during the analysis, including interviews with people who have been the victim of crimes against democracy. A statement made by an elected representative (non-salaried) in an interview can summarise the findings of this study:

“The climate on the internet is disastrous. That’s what I’m most worried about. We need every individual who is prepared to commit themselves in this society. The police must become better in managing these matters. This is extremely important.” (Interview 12 April 2018)

The study has identified several areas in which improvement is required, and reveals deficiencies in the legal and investigative knowledge of hate crime committed on the internet. Problems are also revealed around fundamental procedures. The police, for example, must take measures to prevent crime reports that have been filed disappearing during processing. As many as 22% of the crime reports filed in Region Väst disappeared, while the figure in Region Syd was 17%. The way in which reports are managed functions well in some regions, and it would be easy to spread the way of working used in these regions to others. The study also suggests that is appears to be difficult to carry out this type of change, even though one of the objectives of the major reorganisation of the police was to create uniformity and facilitate the spread of best practices.

The ability to investigate hate crime on the internet differs greatly between different regions. The fraction of reports that lead to prosecution is highest in Region Nord, followed by Region Öst. The fraction is lowest in Region Syd, Region Stockholm and Region Mitt. The fraction of reports that result in prosecution in Region Nord is more than twice as high as it is in the regions with the lowest figures. Police District Dalarna has approximately the same fraction as Region Nord, while other districts of Region Bergslagen have a poorer result than those regions with the lowest figures.

The study shows that the image presented by the Swedish Police of its work against hate crime is misleading. The staging of what could be described as pseudoactivities in order to deal with a demand for change appears to have counteracted effective measures to bring about change. When the Swedish Police present the illusion that its operations are working better than is actually the case, or when it exaggerates the expected results of measures taken, the incentive to properly assign priorities and develop these operations is reduced. The fact that the ability to investigate crime is noticeably lower in the regions that have established groups to combat crimes against democracy and hate crime than it is in other regions can be seen as one effect of this. An example of this is the Stockholm police region, which has achieved exposure in situations that are important from a PR perspective and has established an attractive image of how it executes its work against hate crime. This image, however, does not agree with the true ability that the personnel in the group to combat crimes against democracy and hate crime have had to act against these types of crime. It can also be mentioned that the Swedish Police has announced that a mentor system is to be built up in which the groups to combat crimes against democracy and hate crime are to help other regions to better deal with hate crime in these regions. While it is true that has the groups to combat crimes against democracy and hate crime have more experience of dealing with hate crime, it may appear to be somewhat remarkable, given the results that this report presents, that the regions with poorest investigative results are to act as mentors to regions that have better results.

A lack of resources is a common justification for the police not satisfying the expectations placed on them with respect to, among other things, the investigation of hate crime. The focus should, however, be moved from resources to the nature of the activities carried out. It’s a case of reflecting in a completely new way over attitudes and actions, where one requirement is that the police personnel increase their ability to question suspects. In the absence of such improvements, additional resources will not lead to the desired results. For example, causing 10% of police officers to act in a certain manner would have a larger effect than employing 10% more police officers (see also Holgersson & Knutsson, 2008). The study presented here also suggests that the attitudes and working methods of certain police officers and prosecutors should be promoted and spread to a greater degree.

If we examine the oft-repeated mantra that the police must have more resources, there is actually considerable evidence that additional resources would not reinforce the line operations to the extent desired, but would rather be mainly absorbed by the large central administrative superstructure of the Swedish Police. Activities intended to reinforce police branding devour resources that should instead be invested in core activities. Reducing, for example, the number of people who work with communication by 20% and using these resources in the fight against hate crime would lead to an addition of at least 40 people.

The trend has, however, long been that the police use ever-increasing resources for external communication and administration (see, for example, Ivarsson & Westerberg, 2014). Resources are used in communication activities in addition to the costs of employed communications personnel. Of the extra funds that the Swedish Police earmarked for work to combat crimes against democracy and hate crime, SEK 1.6 million were assigned to the National Operations Department (NOA) to produce information material and a film. This is a greater sum than that assigned to the regions to investigate and combat these crimes.

There are strong reasons to act against internet-based hate crimes, since these crimes limit the democratic process and increase the risk of polarisation in society. Furthermore, the crimes dramatically increase insecurity in groups that are particularly susceptible, and may in the long term reinforce a process of radicalisation in some individuals. When internet-based and other forms of hate crime are discussed as a societal problem, it is normally a case of statements and actions from people that consider the white race and western culture to be superior. There is, however, also an extensive problem with agitation and hate between and within other ethnic and religious groups in Sweden. The Swedish Police has both knowledge and ideas about how this can be handled, and the results presented here suggest that preventative measures to reduce polarisation and the risk of violence must be given a completely new priority. This includes an increased ability to act against hate crime on the internet.

The study shows that there are good possibilities of solving significantly more internet-based hate crimes, and that it would be reasonably easy to increase the fraction of reports that lead to prosecution by 50%. The report presents several concrete suggestions that would lead to rapid improvements in the work of the police against internet-based hate crime. Several structural problems that the Swedish Police must get to grips with are also identified. These include, for example, the need to adopt a different communications strategy and the need to reassign resources from the national divisions to core activities in the regions. These structural changes are not only significant for the ability of the Swedish Police to act against internet-based hate crime, but will also influence many of its other operations.

The aim of this study is to analyze how Stockholm police department presents the result. The picture the police present corresponds badly with the real outcome. The priority seams to be to create a facade of a well functioning organization to satisfy external expectations rather than show the results in a correct way. This trend is not unique for the police. This type of strategy can be attractive to adapt, but have several negative effects in a long term. For example it’s difficult to develop good policework, when the organization has such a focus.

Tunna blå linjen är titeln på en dramaserie producerad av Sveriges Television. Serien skildrar poliser i ingripandeverksamheten; där deras arbetsvardag och privatliv vävs samman. Första säsongen slog tittarrekord på SVT och innehåller många dramatiska och exceptionella händelser. Det är naturligt eftersom det är en fiktiv dramaserie med dess behov av att locka tittare. En dramaserie vars fördelning låg i linje med polisyrkets verkliga innehåll skulle sannolikt attrahera färre tittare.

Utspel av personer med anknytningar till polisverksamheten som hänvisar till serien har motiverat mig till att analysera innehållet i tv-serien huruvida det är en rättvisande vardagsskildring av polisyrket.

I denna rapport presenteras olika data avseende polisers utsatthet för fysiskt våld och polisyrkets risker. Dessa data sätts i relation till den bild av polisyrket som framförallt Polismyndigheten och Polisförbundet förmedlar utifrån hur relevant dessa aktörers hänvisning är om att Tunna blå linjen utgör en realistisk skildring av polisyrkets risker och utsatthet.

Av rapporten framgår att det inom polisen finns en utbredd inställning att Polismyndigheten inte behöver rätta sig efter lagar och regler. Det handlar inte om bristande intern information, utan om ett förhållningssätt som återfinns hos personal på skilda hierarkiska nivåer. Förhållandet återspeglas i många sammanhang, exempelvis när någon begär att ta del av allmänna handlingar, i vapenlicensärenden, i arbetsmiljöärenden och hur polisen bland annat i pressmeddelande vinklar olika förhållanden m.m.

Polismyndigheten har ett stort fokus på att marknadsföra sitt eget varumärke. Det har medfört att grundläggande principer i regeringsformen hamnat i skymundan, såsom vikten av att iaktta opartiskhet och saklighet. En ovilja att lämna ut innehållet i allmänna handlingar som riskerar att påverka polisens varumärke negativt kan ses som en följd av detta och leder inte bara till att offentlighetsprincipen sätts ur spel. Det får också indirekt en negativ inverkan på möjligheterna att svensk polis utvecklas på ett önskvärt sätt genom att polisen vidtar skenaktiviteter. I rapporten ”Polisens utredningsverksamhet – En studie av polisens arbete med demokrati- och hatbrott på nätet” (Holgersson, 2018) exemplifieras negativa konsekvenser av ett sådant förhållningssätt (se även Holgersson, 2014; Holgersson & Wieslander, 2017). I denna rapport beskrivs och fördjupas problembeskrivningen. De problem som tas upp är i sig viktiga att komma tillrätta med eftersom det är vitalt för en rättsvårdande myndighet att följa lagar och regler. I synnerhet gäller det för en myndighet i vars verksamhet det ingår att använda tvångsmedel och utöva fysiskt våld mot medborgare.

Det finns ett stort behov av ett perspektivskifte i den politiska diskussionen. Den ensidiga fokuseringen på att ökade resurser kommer att lösa Polismyndighetens problem måste nyanseras. Istället behöver diskussionen i högre grad handla om hur Polismyndigheten använder tilldelade resurser. I en tidigare rapport ”Hur skyddar och stärker Polismyndigheten föreställningen om sin effektivitet?”[1] ges många exempel som pekar på ett sådant behov. Denna rapport utgör ytterligare ett sådant exempel. 

I rapporten framgår att Polisregion Syd har valt att förlägga ordinarie arbetstid för kriminaltekniker till kontorstid på vardagar. Det medför att huvuddelen av de platsundersökningar som görs sker utanför ordinarie arbetstid. Kostnaderna för beredskapsövertid blir därmed hög. Det tar också i normalfallet längre tid att ta sig till en brottsplats för någon som har beredskap jämfört med när denna har ordinarie arbetstid. I rapporten tydliggörs att det finns grundläggande problem inom Polismyndigheten när det gäller sättet att organisera och utföra sin verksamhet, som lösningen att tillskjuta mer medel inte kommer att lösa.

 [1] Holgersson & Westman, 2021.

Denna avhandling visar att arbetsprestationen varierar i hög grad mellan olika närpoliser/ordningspoliser. Det blir tydligt när man studerar antalet utfärdade rapporter, likväl om man t.ex. jämför polismännens sätt att bemöta människor och i vilken utsträckning polismännen bedriver problemorienterat polisarbete. Jag har funnit att polispersonalens motivation och yrkeskunskap har en avgörande betydelse för deras arbetsprestation.

Med tanke på antalet personer som arbetar med IT-frågor inom polisorganisationen, samt de resurser som satsas på utveckling av IT-system i form av investeringar, underhåll, support och utbildningar, kan man dra slutsatsen att höga beslutsfattare anser att IT-system utgör en mycket viktig framgångsfaktor. Denna avhandling pekar på att IT-system kan öka personalens motivation och kunskap att agera i olika situationer, men att det främst är andra åtgärder, än framtagning av IT-system, som kan bidra till att öka personalens arbetsprestation. Trots detta har stora resurser satsats på utveckling av IT-system i förhållande till annan verksamhetsutveckling. Det som gjort det hela ännu mer olyckligt för polisverksamheten är att IT-systemen inte medfört de positiva effekter som man förväntat sig. I avhandlingen lyfter jag fram ett antal orsaker till polismännens varierande arbetsprestation och varför framtagna IT-system inte fått önskvärda effekter i verksamheten. Avhandlingen innehåller en djupgående analys av polispraktiken och dess inverkan på polismännens arbetsprestation, där jag redovisar IT-systemens roll i detta sammanhang.

I augusti 2022 publicerade vi en forskningsrapport med titeln ”Är vattenkanoner lösningen? Påskupploppen 2022 och dess efterspel”. Rapporten utgick från de våldsamma upplopp som skedde på flera olika platser i Sverige under påsken 2022. Bilderna från kravallerna och vad som utspelade sig var chockartade som ledde till omfattande diskussioner med drastiska politiska förslag, men även en omfattande intern kritik inom Polismyndigheten. Polismyndigheten tillsatte en egen utvärdering, där rikspolischefen utsåg vem som skulle leda denna. Polismyndigheten formulerade även utvärderingens syfte och påverkade också på andra sätt upplägget på utvärderingen. Innevarande rapport innehåller en del kompletterande information till vår tidigare rapport och framförallt en analys av den utvärdering av påskupploppen som utfördes i Polismyndighetens regi och presenterades i slutet av december 2022. Analysen visar att Polismyndighetens så kallade externa utvärdering har så stora brister att den knappast kan betraktas som en utvärdering. Det är definitionsmässigt heller inte en extern utvärdering eftersom den har upprättats av Polismyndigheten och gjorts av polisanställda.

Medborgare och politiker har goda skäl att kräva att Polismyndigheten framgent kan hantera den typ av angrepp som skedde under påskhelgen 2022 på annat sätt än som var fallet. Av det som utspelade sig på de olika platserna där det var upplopp under påskhelgen går det att identifiera ett flertal konkreta förändringsbehov, som med relativt enkla medel går att åtgärda. Det handlar exempelvis om att öka polisers förmåga att agera inom ramen för SPT-konceptet genom att ge dem adekvat utbildning och utrustning. Men också om styrning- och ledningsfrågor, om underrättelsetjänstens arbete och om att utveckla arbetsmiljöarbetet kopplat till särskilda händelser. Listan över relativt enkla konkreta åtgärdsförslag går att göra lång och framkommer på olika ställen i denna rapport. 

Huvudskälen till Polismyndighetens tillkortakommanden under påskupploppen har dock att göra med strukturella problem som visar sig inom en rad olika områden, till exempel i låg brottsuppklaring, dåligt resursutnyttjande och, som i detta fall, att förebygga och hantera våldsamma upplopp. Utan att hantera de strukturella problemen kommer effekten av andra åtgärdsförslag att bli låg. Det spelar ingen roll om polisen får distansvapen eller om skjutkungörelsen förändras. Problemen handlar om något helt annat än de framförda kraven på bland annat vattenkanoner och gummikulor. Några exempel på strukturella problem som framträder i rapporten:

• Kunskapssynen
• Bristande planeringsförmåga
• Bristfälliga analyser
• Bristfällig strategisk förmåga
• Personalen behandlas inte som organisationens viktigaste resurs
• En bristande respekt att följa lagar och regler
• Bristande transparens och tillämpandet av manipulativa kommunikationsstrategier
• Tjänstetillsättningar inom Polismyndigheten
• Den interna tystnadskulturen
• Den förhärskande organisationsfilosofin inom Polismyndigheten.

Påskupploppen kan utgöra en väckarklocka att fokus bör vara på hur polisen använder tilldelade resurser snarare än på behovet av förändrad lagstiftning, ökade resurser och nya polisiära verktyg. En sådan diskussion har ännu inte skett och detta är ett stort problem eftersom polisen på så sätt inte får ett tillräckligt yttre incitament att utvecklas.   

En kort beskrivning av innehållet i rapportens kapitel:

• Kapitel 2 problematiserar polisledningens uttalanden efter påskupploppen, nämligen att det som hände kom som en överraskning. 
• Kapitel 3 tar upp vikten av att polisen reflekterar över sin egen roll som medaktör till att en händelse eskalerar och att denna insikt var en viktig framgångsfaktor när polisen lyckades utveckla sina metoder efter Göteborgskravallerna år 2001. Kapitlet riktar in sig på vilket ansvar Polismyndigheten har för att en del personer i vissa situationer väljer att angripa poliser med våld och hur Polismyndigheten kan agera för att framgent minska en sådan risk. Vi menar att det är betydelsefullt att inte avgränsa analysen bara till dagarna då våldet uppstod för polisens möjligheter att påverka att liknande händelser inte ska inträffa. 
• Kapitel 4 handlar om polisens tillståndshantering och dess effekter. 
• Kapitel 5 tar upp polisens förebyggande arbete i samband med tillståndsgivna allmänna sammankomsterna. 
• Kapitel 6 berör att kravaller inte är något nytt fenomen i Sverige eller i andra länder och hänvisar till nationell och internationell forskning om polisens hantering av folksamlingar. 
• Kapitel 7 behandlar polisens sätt att tillämpa SPT-konceptet under påskupploppen. Kapitlet innehåller många bilder för att tydliggöra analysen och de slutsatser som dras i kapitlet. 
• Kapitel 8 beskriver hur vissa polisers agerande under påskhelgen ökade hotbilden. 
• Kapitel 9 behandlar frågor som rör bemanningen och om den var tillräcklig.
• Kapitel 10 tar upp arbetsmiljöfrågor.     
• Kapitel 11 analyserar behovet av att utveckla SPT-taktiken och ny utrustning. 
• Kapitel 12 beskriver Polismyndighetens externa kommunikation och riskerna med denna. I detta kapitel förklaras varför Polismyndighetens utvärdering kan ses som en del av en kommunikationsstrategi och inte bör betraktas som en oberoende utvärdering.
• Kapitel 13 innehåller ett slutord.

Under påsken år 2022 skedde våldsamma upplopp på flera olika platser i Sverige. Medborgare och politiker har goda skäl att kräva att Polismyndigheten framgent kan hantera den typ av angrepp som skedde under påskhelgen 2022 på annat sätt än som var fallet. Av det som utspelade sig på de olika platserna där det var upplopp under påskhelgen går det att identifiera ett flertal konkreta förändringsbehov, som med relativt enkla medel går att åtgärda. Det handlar exempelvis om att öka polisers förmåga att agera inom ramen för SPT-konceptet (Särskild Polis Taktik för att hantera folksamlingar) genom att ge dem adekvat utbildning och utrustning. Men också om styrning- och ledningsfrågor, om underrättelsetjänstens arbete och om att utveckla arbetsmiljöarbetet kopplat till särskilda händelser. Listan över relativt enkla konkreta åtgärdsförslag går att göra lång och framkommer på olika ställen i denna rapport. 

Huvudskälen till Polismyndighetens tillkortakommanden under påskupploppen har dock att göra med samma typ av strukturella problem som ligger bakom en lång rad andra bristande prestationer såsom låg brottsuppklaring och dåligt resursutnyttjande. Misslyckandet i att förebygga och hantera den typ av våldsamma upplopp som uppstod under påskhelgen 2022 måste därför ses i ljuset av en mer djupgående problembild. Utan att ta tag i de strukturella problemen kommer effekten av andra åtgärdsförslag att bli låg. Det spelar ingen roll om polisen får distansvapen eller om skjutkungörelsen förändras. Problemen handlar om något helt annat än de framförda kraven på bland annat vattenkanoner och gummikulor. Några exempel på strukturella problem som framträder i rapporten:

• Bristande planeringsförmåga
• Bristfälliga analyser
• Personalen behandlas inte som organisationens viktigaste resurs
• En bristande respekt att följa lagar och regler
• Bristande transparens och tillämpandet av manipulativa kommunikationsstrategier

Påskupploppen kan utgöra en väckarklocka för aktörer utanför Polismyndigheten att fokus bör riktas mot hur polisen använder tilldelade resurser snarare än på behovet av förändrad lagstiftning, ökade resurser och nya verktyg för Polismyndigheten. En sådan diskussion har ännu inte skett och detta är ett stort problem eftersom polisen på så sätt inte får ett tillräckligt yttre incitament att utvecklas.   

En kort beskrivning av innehållet i rapportens kapitel:

• Kapitel 2 problematiserar polisledningens uttalanden efter påskupploppen, nämligen att det som hände kom som en överraskning. 
• Kapitel 3 tar upp vikten av att polisen reflekterar över sin egen roll som medaktör till att en händelse eskalerar och att denna insikt var en viktig framgångsfaktor när polisen lyckades utveckla sina metoder efter Göteborgskravallerna år 2001. Kapitlet riktar in sig på vilket ansvar Polismyndigheten har för att en del personer i vissa situationer väljer att angripa poliser med våld och hur Polismyndigheten kan agera för att framgent minska en sådan risk. Vi menar att det är betydelsefullt att inte avgränsa analysen bara till dagarna då våldet uppstod för polisens möjligheter att påverka att liknande händelser inte ska inträffa. 
• Kapitel 4 handlar om polisens tillståndshantering och dess effekter. 
• Kapitel 5 tar upp polisens förebyggande arbete i samband med tillståndsgivna allmänna sammankomsterna. 
• Kapitel 6 berör att kravaller inte är något nytt fenomen i Sverige eller i andra länder och hänvisar till nationell och internationell forskning om polisens hantering av folksamlingar. 
• Kapitel 7 behandlar polisens sätt att tillämpa SPT-konceptet under påskupploppen. Kapitlet innehåller många bilder för att tydliggöra analysen och de slutsatser som dras i kapitlet. 
• Kapitel 8 beskriver hur vissa polisers agerande under påskhelgen ökade hotbilden. 
• Kapitel 9 behandlar frågor som rör bemanningen och om den var tillräcklig.
• Kapitel 10 tar upp arbetsmiljöfrågor.     
• Kapitel 11 analyserar behovet av att utveckla SPT-taktiken och ny utrustning. 
• Kapitel 12 beskriver Polismyndighetens externa kommunikation och riskerna med denna. 
• Kapitel 13 innehåller ett slutord.

Every year, esteemed scholars and practitioners meet at the International Police Executive Symposium to discuss contemporary issues in policing and share ideas about effective strategies in their jurisdictions. Drawn from the proceedings at the Thirteenth Annual Meeting held in Turkey and updated with new developments since the conference, Strategic Responses to Crime: Thinking Locally, Acting Globally describes how local police agencies are addressing issues of crime that have global implications.

With contributions from a diverse panel of experts, the book combines scholarly perspectives with those of practitioners and explores issues in various cultural settings worldwide. Topics discussed include:

• Community policing and police innovations such as safety and security councils
• Performance management systems in police organizations
• Efforts to combat drug cultivation and trafficking
• International terrorism and individuals’ motivations for joining terrorist organizations
• Approaches for handling and policing the mentally ill in accordance with human rights concerns
• Cybercrime and child sexual abuse
• Crime scene assessment, information gathering, and case development and management
• Jurisprudence, law, and empirical research related to racial profiling in the United States
• Computer technology and crime analysis tools and models
• Emerging police administration strategies

Den här rapporten handlar om polisens sätt att kommunicera och tar sin utgångspunkt i journalisters upplevelser av polisens agerande. 62 journalister har intervjuats. För att tolka och få olika perspektiv på de förhållanden som journalisterna beskrev har även 30 polisanställda intervjuats. De har antingen erfarenhet av att verka på strategisk ledningsnivå eller av att arbeta på polisens kommunikationsavdelning.   

Denna forskningsrapport analyserar Polismyndighetens externa kommunikation med anledning av ett granskande reportage i SvD. Reportaget som publicerades den 1 juni 2022 hade titeln ”Nödropet inifrån – SvD granskar: Därför löser inte polisen gängmorden.” I rapporten framgår att Polismyndigheten tillämpade olika former av former av kommunikationsstrategier för att föra ut ett alternativt budskap om ett framgångsrikt polisarbete.  

Handboken tar upp och konkretiserar olika kommunikationsstrategier och metoder som polisen använder för att skydda och stärka sitt varumärke. Råd ges hur kvaliteten på bevakningen av polisen kan öka. Polismyndigheten är inte ensam om att tillämpa kommunikationsstrategier och de tillvägagångssätt som åskådliggörs i handbo­ken. Skriften kan därför användas även när det gäller bevakning av andra myndigheter.

Denna rapport fyller två huvudsyften – för det första det uppenbara: Att belysa den svenska polisens arbete med trafiksäkerhet. För det andra att åskådliggör strukturella problem inom polisen som inte bara medför negativa konsekvenser för trafiksäkerhetsarbetet utan även för många andra verksamhetsområden inom polisen. Delar av rapporten är därför högst relevant för personer som inte bara har ett intresse av polisens trafiksäkerhetsarbete, utan också vill få en förklaring till varför polisens verksamhet fungerar som den gör även inom andra verksamhetsfält.

Trafikbrott ger upphov till minskad säkerhet och resulterar i många olyckor som i värsta fall kan ha dödlig utgång. Under 2019 dödades ungefär dubbelt så många personer i trafiken som till följd av dödligt våld. Något som sällan diskuteras är det faktum att många av de människor som förolyckas och skadas allvarligt i trafiken skulle kunna definieras som brottsoffer eftersom dödsfallen och skadorna ofta är följden av att ett eller flera brott har begåtts. Med ett sådant synsätt blir det tydligt att trafikbrotten utgör ett väsentligt brottsproblem.

Men trafikbrotten kan även ha andra negativa konsekvenser. Ett tydligt exempel är osund konkurrens inom transportnäringen. Åkerier som är måna om att följa lagar och regler när de bedriver sin näringsverksamhet hamnar i underläge gentemot de företagare som bryter mot regelverken. Vidare är trafikbrott den typ av händelse som polisens ledningscentraler upprättar flest händelserapporter för. En sammanställning av medborgalöften visade också att trafik var det brottsproblem som nämndes oftast. Problem och otrygghet som trafikbrott orsakade var betydligt mer förekommande jämfört med exempelvis oro kring stöld och inbrott, skadegörelse, våld i offentlig miljö och kriminella nätverk.

Med tanke på detta borde arbetet med att beivra och förebygga trafikbrott vara viktigt för Polismyndigheten. Polisens årsredovisningar och höga polischefers yttranden kan lätt ge intrycket att så också är fallet. Av rapporten framgår emellertid att Polismyndighetens förmedlade bild av ett omfattande och intensifierat arbete med olika trafikbrott står i bjärt kontrast till det verkliga förhållandet. Rapporten illustrerar därmed ett strukturellt problem som kommer till uttryck även i andra sammanhang, t.ex. när det gäller Polismyndighetens sätt att presentera den uppmärksammade insatsen Rimfrost. Om Polismyndigheten redovisade sin verksamhet på ett sakligt och objektivt sätt och gav en rättvisande bild av verksamheten skulle tillkortakommanden vara möjliga att diskutera och åtgärda. Polismyndighetens ageranden kan leda till att dåligt fungerande arbetsmetoder behålls då de uppfattas som framgångsrika. Därmed finns en risk för organisatoriska felprioriteringar. Dessutom riskerar skönmålningar på längre sikt att urholka tilliten till myndigheter även om det innan Potemkinkulissen avslöjas kan påverka tilliten positivt. Rapporten indikerar att officiella yttranden och information från Polismyndigheten bör betraktas som en partsinlaga – inte som objektiv och saklig information.

Av rapporten framgår att risken att bli kontrollerad är obefintlig på många vägsträckor i landet. Polisens aktivitetsgrad pekar dessutom på att det är en låg grad av polisnärvaro i huvuddelen av landets kommuner, vilket riskerar att drabba möjligheterna att komma tillrätta med olika typer av brottsproblem och för polisens förankring i lokalsamhället.

Flera personer i polisens högsta ledningsskikt har under lång tid verkat för att skapa något som ibland benämnts som ”allpoliser”. Det har inneburit att specialistenheter har skurits ned eller helt avskaffats. Trafikpolisverksamheten utgör ett tydligt exempel på detta. Upprepade gånger har det i olika rapporter påpekats att det finns ett behov av att öka eller åtminstone säkerställa nivån på antalet trafikpoliser. Antal trafikpoliser har dock sjunkit kraftigt. Trots att antalet poliser totalt har ökat har kurvan för antalet trafikpoliser gått i motsatt riktning. År 1975 utgjorde trafikpoliserna omkring tio procent av den samlade poliskåren mot dagens dryga en procent. Antalet körda kilometer (trafikarbetet) har under samma period fördubblats. Polisens trafiksäkerhetsarbete är till stora delar tänkt att utföras av poliser som ingår i ingripandeverksamheten. Det sägs i Polismyndighetens strategi för arbetet med trafikfrågor att polisens arbete ska grunda sig på forskning och evidensbaserade arbetsmetoder. Vi noterar att det finns en målkonflikt kopplad till var och när trafikkontrollerna bör utföras och vilka som förväntas utföra dessa. Det är problematiskt att de som är tänkta att utföra huvuddelen av trafiksäkerhetsarbetet har en hög arbetsbelastning under tidpunkter då det är viktigt att detta arbete utförs. Trafiksäkerhetsarbetet utförs huvudsakligen i andra hand på tidpunkter då det är ett lågt inflöde av inkommande samtal till polisens kommunikationscentraler. Det är tydligt att det ses som viktigt att trafikarbetet inte äventyrar beredskapen att kunna ta sig an arbetsuppgifter i centralorten i respektive kommun. De flesta trafikkontrollerna utförs därför inom några kilometer från den polisstation som polispersonalen utgår från. Kontroller på platser där körsträckan överstiger 10-15 minuter från centralorten förläggs på tidpunkter då det i normalfallet är en låg arbetsbelastning i centralorten.

Trafikverket pekar på att omfattningen av polisens trafikövervakning medfört att upptäcktsrisken minskat, vilket har en väsentlig betydelse för regelefterlevnaden och möjligheterna att nå uppställda målsättningar och visioner. Man har betonat att polisens manuella hastighetsövervakning är viktig för att minska antalet allvarligt skadade och döda. Den är dock på en så låg nivå att den inte får de effekter som är önskvärda. Den genomsnittliga manuella hastighetsövervakningen är exempelvis 17 sekunder i veckan per 10 km². Risken att bli stoppad för ett utandningsprov är också liten. I genomsnitt utförs färre än ett utandningsprov per polis och arbetspass.

Polisen har en mängd krav på sig och det är naturligt att polisen inte kan leva upp till alla förväntningar. Hur polisen använder sig av tilldelade resurser har dock kommit i skymundan. Vilken är exempelvis marginalnyttan av att ha 200 anställda på polisens kommunikationsavdelning i förhållande till att lägga dessa resurser på annan verksamhet? Likaså är Polismyndighetens oförmåga att nyttja relevant forskning ett strukturellt problem.

Politiker behöver ställa tydliga krav på polisens trafiksäkerhetsarbete och se till att det följs upp av aktörer som inte prioriterar goda relationer till Polismyndigheten, eller andra uppdragsgivare, framför att kritiskt granska polisen. Om Polismyndighetens oförmåga inom trafiksäkerhetsområdet fortsätter bör våra politiker överväga att överföra uppdrag och resurser till någon annan aktör än Polismyndigheten.

Brottsförebyggande rådet (Brå) har funktion som ett forskningsinstitut och är på samma gång en myndighet under ett departement. Konstruktionen öppnar för frågor om forskningen kan snedvridas av politisk styrning. Vår slutsats är att det finns en inbyggd spänning i förhållandet att en myndighet som lyder under justitiedepartementet samtidigt utför studier som rör detta departements kärnfrågor och att detta får konsekvenser för tillförlitligheten i yttranden och rapporter från Brå. Ett flertal intervjupersoner vittnar bland annat om hur Brås ledning direkt utsatt dem för påtryckningar för att ändra rön som av politiska, ideologiska eller andra skäl inte varit önskvärda. Andra anser dock att anställda vid Brå inte är föremål för konkreta påtryckningar med bäring på deras arbete. Samtidigt, menar de, finns en påtaglig möjlighet för Polismyndigheten och andra intressenter att påverka resultaten genom detaljerade beställningar. Det tycks råda en tystnadskultur på Brå som bland annat tydliggörs genom att intervjupersonernas syn på Brås verksamhet skiljer sig åt beroende på i vilket förhållande de stod till Brå vid intervjutillfället. Också sådant som utspelade sig under datainsamlingen indikerar att det finns en tystnadskultur.

För att belysa detta spänningsförhållande görs jämförelser med den industrifinansierade forskningen. Sådan forskning har visat hur bias kan förekomma i alla steg i en forsknings- process, särskilt gällande formuleringar av forskningsfrågor och vid resultatredovisning. I både industrifinansierad forskning och undersökningar gjorda vid Brå, framstår det som ovanligt att själva genomförandet styrs av en uppdragsgivare, till exempel genom censurering av data eller selektiv dataanvändning. Endast enstaka intervjuer indikerar att sådant förekommer vid Brå. Men företag som finansierar forskning, liksom beställare som justitiedepartementet och Polismyndigheten, kan påverka hur den specifika frågan för en studie formuleras och därmed indirekt även resultatet. Både inom industriforskning och de studier som Brå genomför spelar kommunikationen av resultat stor roll. Särskilt stor visar sig risken för bias vara när politiskt känsliga resultat ska presenteras, eller när rönen tydligt går emot beställarens uppfattningar och/eller agenda.

Bias innebär att det finns en risk att olika beslutsfattare inte får välgrundade beslutsunderlag. Förhållandet mellan Brå och Polismyndigheten har framkommit som en väsentlig aspekt för studiens inriktning. Brå är mån om att ha goda relationer med Polismyndigheten och att Brås agerande kan ha en legitimitetsskapande effekt för polisorganisationen. Förhållandet kan bidra till att polisen inte kommer till rätta med viktiga förändringsbehov.

Som kontrollorgan för Brås verksamhet har ett forsknings- och ett insynsråd instiftats. Studien pekar på att dessas inflytande är modest. Därutöver granskar utomstående akademiker de rapporter som Brå ska publicera. Våra data tyder på att kriminologer från Stockholms universitet har haft och har stor inverkan på de förhållningssätt och den syn på forskning som är förhärskande vid Brottsförebyggande rådet. För att minska risken för bias och för att Brås långsiktiga trovärdighet inte ska lida skada kan det vara viktigt att bryta upp informella maktstrukturer vid Brå. Likaså är det angeläget att komma tillrätta med den tystnadskultur som verkar råda inom Brå. Vidare är det betydelsefullt att Brå strävar efter en hög grad av transparens.

Efter Göteborgskravallerna år 2001 utvecklades en modell(Aggravation and Mitigation model, AM-modellen) som förklarade både upptrappning(hur konfliktsituationer uppstår och eskalerar) och nedtrappning (hurkonfliktsituationer löses och dämpas). AM-modellen, som utvecklades av en forskargruppi Linköping har sedan dess använts för att analysera data från andrasituationer med folkmassor både i Sverige och utomlands. Vi kommer att illustreramodellen med data som samlats in från både polis och demonstranter vid en ochsamma händelse. Modellen fokuserar på tre interaktiva processer: bemötande,organisering och kategorisering. Processerna kan under extrema omständigheterbidra till antingen upptrappning eller nedtrappning. Forskningen i Linköpinghar varit inriktad på nedtrappningsstrategier (riskreducerande strategier) ochbetonat att dessa är mer än endast frånvaro av upptrappningsstrategier. Viktiga kontextuella faktorer som typ av demonstration eller typ av demonstranter kommer även att diskuteras. En viktig slutsats är att situationer med folkmassor som organiseras på ett sätt som polisen känner igen, och som liknar deras egen organisationsform, anses vara mer legitima än om organiseringen skiljer sig från den polisiära hierarkin. I växelspelet mellan kategorisering, organisering och bemötande förstärks antingen upptrappningen eller nedtrappningen. Detta kapitel fokuserar på hur polisens ageranden skiljer sig beroende på hur polisen väljer att kategorisera den demonstrerande organisationen. ESIM-modellen (Elaborated Social Identity Model), som handlar om hantering av situationer med folkmassor, har övertygande visat hur polisens kategorisering av en folkmassa kan bidra till ett tillvägagångssätt som riskerar att eskalera en konflikt. Vår forskning bidrar med slutsatsen att demonstranternas organisering påverkar hur polisen kategoriserar situationen och behandlar demonstranterna.

THIS BOOK CONSISTS OF CHAPTERS THAT WERE FIRST PRESENTED and discussed at a small crowd management conference held in May 2009 at Stavern, the Norwegian Justice Sector’s Center for Training and Practice. We would like to express our gratitude to the staff of the center for making our stay most enjoyable. They made us feel very welcome, served delicious meals, and provided comfortable accommodations. We are also indebted to the Norwegian Police University College for funding the conference.Without its support, this project would not have been possible. Finally, we would like to thank the Stavern meeting participants for their contributions to this volume. In particular, we appreciate their thoughtful comments on one another’s earlier drafts. We are pleased to present the results of this exchange in the chapters that follow.

This study looked into the level of activity and the quality of uniformed police officers' work, by means of participant observation, interviews, and archival data on the number of interventions taken on the officers' own initiative. Regarding activity, the study showed that with an increasing number of years of service, the level of uniformed police officers' activity decreased. Regarding the quality of uniformed police work, a scale was employed in order to measure it, establishing different levels of acceptable performance. Officers who did not interact with citizens in an acceptable manner and/or did not apply rules or routines in a proper manner were designated ‘not acceptable’. Officers who merely responded to calls for service but who did not take enough initiative by themselves achieved only the lowest level of acceptable performance. If they made interventions on their own initiative to a passable extent, they achieved a higher level. In order to achieve the highest level, officers had to show a high degree of professionalism. Only a small fraction was judged to reach the highest standard.

I undersøkelsen har polititjenestepersoner som selv tjenestegjør, observert hvilke aktiviteter patruljen de er en del av utfører. Hensikten med studien er å beskrive og analysere uniformert politiarbeid der politiet kommer i kontakt med publikum. Undersøkelsen består av en hovedstudie og tre delstudier. I hovedstudien er observasjoner blitt gjennomført i ulike deler av Sverige. De 50 aktivitetene som legger beslag på mest tid er nærmere beskrevet og analysert i hovedstudien. At det brukes svært mye tid på en aktivitet sier imidlertid ikke mye om hvor viktig den er for politifunksjonen. Resultatene av tidsbruksstudien kan leses i rapporten som også inneholder et fyldig sammendrag.

Inom ramen för rättssystemet har den svenska narkotikapolitiken utvecklats och över tid blivit allt mer restriktiv. Den grundläggande förändringen skedde under slutet av 1970-talet då politiken ändrades från att ha varit ”liberal”. Då kunde ganska stora mängder narkotika resultera i åtalsunderlåtelse. Sedan dess har själva bruket kriminaliserats och numera beivras alla överträdelser i allt högre omfattning. I detta arbete har polisen fått en allt viktigare roll. Ser man till påfölj- derna har böter i form av strafföreläggande kommit att få en total dominans. Den övergripande följden av förändringen är att upptäcktsrisken för att överhuvud- taget befatta sig med narkotika blivit allt större. Särskilt känsliga för en sådan utveckling är ungdomsgruppen där varje ny kull kommer att möta en särskild situation med hänsyn till tillgänglighet av narkotika och reaktionerna från rätts- systemet. Inom ramen för den s.k. situationella brottspreventionen innebär det att över tid det blivit mer ansträngande att få fatt i narkotika, riskerna att befatta sig med narkotika blivit större, belöningarna blivit mindre samt att det blivit svårare att ursäkta bruket.

För att få reda på vilka effekterna är av olika metoder som polisen använder sig av kan man göra utvärderingar. Det finns åtminstone två svenska utvärderingar som gäller riktade polisinsatser mot platser där narkotikalangning äger rum. Båda visade att insatserna ledde till att narkotikamarknaderna löstes upp och att effekten satt i långt efter att polisaktiviteten upphört. Visserligen uppstod omfördelningseffekter, men sammantaget minskade problemet som narkotika- handeln gav upphov till. Båda dessa resultat är i linje med vad man kommit fram till i utvärderingar från andra länder.

Genom platsbesök har olika metoder polisen använder sig av i sitt arbete mot narkotikan blivit analyserade och beskrivna. Under platsbesöken har intervjuer skett med ett stort antal poliser samt externa personer i form av åklagare, soci- alarbetare, langare, narkotikamissbrukare, föräldrar och personer engagerade i organisationer som arbetar mot narkotika. Sammantaget beskrivs sex olika övergripande metoder nämligen: dokumentationsorienterad metodik, ingripan- deorienterad metodik, utredningsorienterad metodik, hembesök, aktiv kommu- nikation på internet och samverkan. Genom dokumentationsorienterad meto- dik arbetar polisen mot den grova narkotikabrottsligheten i försäljningsnätverk. Vid ingripandeorienterad metodik strävar polisen att upptäcka narkotikabrott framför allt i form av innehav och bruk. Ibland kan det ge upphov till vidare konsekvenser som husrannsakningar och fler upptäckta brott.

Ett viktigt mål med arbetet mot narkotika är att minska dess tillgänglighet.

Måluppfyllelse mäts vanligen med antal registrerade brott. Det har visat sig att denna typ av målstyrning kan leda till olika former av anpassningar där det kan bli ett mål i sig att uppfylla den fastställda kvoten. Ett alternativ är att polisen utgår från en fastställd problembild och utifrån den väljer metod och därefter följer upp i vad mån problemet påverkas.

This article problematizes a basic assumption that action research should be conducted in terms of acceptance by management. The importance of approval from the responsible stakeholders at the work practice, which is the subject of action research, has traditionally been emphasized in academic literature. External pressure can constrain an organisation to initiate and fulfil different types of needs for change. In this article we address the question of whether it is appropriate to accomplish action research in a way that creates pressure on an organisation to act. If the public risks suffering as a result of an organisation´s inability or unwillingness to identify and rectify serious problems, there are strong arguments to answer “yes” to this question. This answer is particularly relevant when it comes to governmental organisations. The public has a legitimate requirement that tax-financed organisations should be well-functioning. This article illustrates how action research can put pressure on a work practice, and discusses the problems and challenges of this type of research design. An important contribution to action research literature based on this paper is that it shows that the dilemma in action research of balancing practice interests and those of science is not just about dealing with a dual agenda. The interest of the practice interests is multi-faceted. This paper points at the relationship between action research and principles for conducting critical research in information systems. Practical implications that can be drawn based on this paper are for example that it clarifies the challenge of different considerations that may be eligible in action research.

Data till denna delstudie av 1:1-­‐projektet har samlats in av forskare genom intervjuer, enkäter och deltagande observation. Jönköpings kommun har lyckats utveckla 1:1-­‐projektet   sedan pilotprojektet genomfördes på Bäckadalsgymnasiet respektive på Sandagymnasiet.

I huvudsak uppfattar både elever och lärare att tekniken numera fungerar tillfredsställande.  

På Sandagymnasiet anser nästan 60 procent av lärarna att 1:1-­‐projektet medfört att eleverna presterar bättre resultat jämfört med tidigare år. Huvuddelen av lärarna på de    andra skolorna har dock uppfattningen att 1:1-­‐projektet ännu inte medfört att eleverna presterar bättre resultat. Främst har datorerna använts för administration och inte varit en  naturlig del av den pedagogiska processen. Genomgående i intervjuerna med lärare och elever framgår att det saknas goda exempel på hur man på ett mera innovativt eller  annorlunda sätt kan stödja lärandeprocesserna genom att använda dator i undervisningen.

Här finns det mycket att göra.

Rapporten ger en alternativ bild till Polismyndighetens presentationer av sin verksamhet och olika brottsfenomen. Den information som framkommer i rapporten kan ge viktig input till de diskussioner som förs om bland annat gängkriminalitet. Rapporten avser att bidra till ett perspektivskifte från att ensidigt fokusera på ökade resurser till Polismyndigheten, till att även diskutera hur resurser används, eftersom frånvaron av ett sådant perspektiv i debatten riskerar att leda till ogenomtänkta reformer och bristande utveckling.

Independence and integrity in research are prerequisites for objective and ethically responsible research. At the same time, image promotion plays a significant role in many contemporary organisations, and this might influence how research is carried out and presented. The article suggests that organisational branding is significant to understand the conditions in which researchers conduct and present critical research on powerful organisations. In this article we explore what prevents researchers from challenging the police’s brand and how researchers can act when their results do so. The results are based on several sources of data, such as field notes, public records, media statements, research reports and interviews with researchers who have presented critical research.

The expression “being good or looking good” does not only highlight a tension between presented images of how an organization works and how it actually works, but also indicates that an aim to look good can have a negative impact on how an organization will work and evolve. In fact, when an organization has a strong aim to “look good” there is a risk that significant problems will be hidden or mitigated, and therefore remain unchanged. Various forms of inquiries, and even research, can contribute to create a good impression of an organization, and can be part of an organization’s image promoting strategies. We address a research gap in this paper by exploring how organizational image promoting may form, influence and can be prerequisite for how research and inquiries are done and presented, and how a pressure to build a good image of an organization affect the possibilities to develop the organization. By using several examples we aim to demonstrate various outcomes and dilemmas both for researchers doing research in an organization that puts a great effort in image promoting and for organizations with such an aim. The organization in focus for this paper is the Swedish police.

he purpose of this study was to estimate the prevalence of anabolic androgenic steroid (AAS) use and offers to use among gym users in Stockholm County (Sweden), and to conduct a comparison of concordance in estimates of AAS and supplements at gyms between two data collection methods. A questionnaire was distributed to members at 36 training facilities and 1,752 gym users participated in the study. An observation study was conducted as covert participant observations at 64 gyms. According to the questionnaire, 3.9% of men reported life time use of AAS, 1.4% use during the past 12 months and 0.4% AAS use during past 30 days. Not only were there similar patterns found in the two methods, i.e., similar age and gender distributions for AAS use, but analyses of concordance showed that gyms with a higher prevalence of self-reported AAS-use and supplement use (questionnaire) showed a significantly higher proportion of observer-assessed AAS users. Analyses of individual predictors showed that AAS users were almost always young men, regular weight trainers and more often users of drugs and nutritional supplements. The higher prevalence of AAS use among gym users than in the general population makes the former an appropriate target group for AAS prevention. The connection between supplements, drugs and AAS use suggests that effective AAS prevention need to focus on several risk factors for AAS use. The clear resemblance in estimates between the observation and questionnaire data strengthen the credibility of the two methods.

Denna rapport syftar till att presentera ett teoretiskt och metodologiskt underlag för att studera framtidens skadeplats. Rapporten är en del av forskningsprogrammet Effektiva räddningsinsatser på Framtidens Skadeplats som finns vid Centrum för Respons och Räddningssystem (CARER) vid Linköpings universitet. Effektiva räddningsinsatser på framtidens skadeplats är ett 5-årigt forskningsprogram som finansieras av Myndigheten för Stöd och Beredskap (MSB). Programmet tar utgångspunkt i den praktiska hanteringen av olyckor och andra akuta händelser och fokuserar även hur denna hantering bör förändras i takt med samhällsutvecklingen och hur man kan utveckla kunskap, metoder, och teknik som leder till effektiva räddningsinsatser. Denna rapport ska ses som en del av programmets första arbetspaket som handlar om kunskapsutveckling och prognostisering runt vilka olyckor som sker var, när, hur, vilka som skadas och vilka konsekvenser/(kaskad)effekter olika typer av händelser får.

Målet med denna rapport är att skapa ett underlag för kommande aktiviteter inom forskningsprogrammet genom att beskriva olika skadeplatsscenarier med utgångspunkt i ett antal faktorer för att klassificera och strukturera olika typer av skadeplatser. Faktorerna som används utvecklas i denna rapport genom litteraturstudier, och kan summeras i följande fyra, övergripande kategorier: 1) Typ av händelse, 2) omfattning och allvarlighetsgrad, 3) område och utbredning, samt

4) tidsaspekter. Utifrån faktorerna konstrueras ett antal framtida skadeplatsscenarier. I linje med MSBs tidigare framtidsanalyser syftar dessa inte till att förutspå de vanligaste eller mest troliga framtida skadeplatserna. Snarare är syftet att på ett strukturerat och detaljerat sätt beskriva möjliga framtida skadeplatser som är av särskilt intresse ur ett praktiker- och forskningsperspektiv.

Totalt har 8 scenarier skapats. De är förankrade i de relevanta faktorer som framtagits för klassificering och strukturering och är skalbara och variationsrika i de faktorer de täcker. Tidshorisonten för scenarierna är ca 20 år framåt i tiden. De åtta scenarierna är följande:

1. Tågolycka i väglöst land och kallt klimat
2. Brand i hyreshus i socialt oroligt område
3. Antagonistisk attack mot en utsatt grupp
4. Mindre trafikolycka i glesbygd
5. Mindre trafikolycka på tungt trafikerad väg
6. Dammbrist och översvämning av Luleälven
7. Fartygsolycka med utsläpp av giftiga ämnen
8. Drunkning med eftersök

Dessa scenarier kommer att användas i det fortsatta arbetet med att studera hur man skapar effektiva räddningsinsatser på framtidens skadeplats genom utveckling av organisation, teknik, och metodik.

In this study we investigate the application of the Maxson and Klein gang typology on a dataset of seven Swedish street gangs. Individual-level data on 239 gang members were analyzed. While some Swedish criminologists maintain that no street gang exist in Sweden, this research project provides evidence to the contrary. Findings support the utility of the Maxson and Klein typology. Results show that the “compressed gang” was the most common type of street gang in the dataset. This finding is also in concert with other European gang studies, adding further evidence for the applicability of the gang typology. Findings also suggest a similar pattern of gang development and structure to that of American and European street gangs.

Street gangs and organized crime groups pose a unique challenge to police departments across the globe. Given their penchant for public displays of affiliation through well-recognized signs and symbols, their presence is often associated with media attention and public scrutiny, which threatens the legitimacy of the police and creates added pressure to generate a specific and public response to the threat these groups pose. The current study documents how the Stockholm County, Sweden, police developed and maintained an anti-gang operation in response to an emerging gang problem. While police officials labeled the anti-gang initiative a success in the news media, analyses of prosecution statistics and internal police documents demonstrate a less than ideal effect of this operation. Potential reasons for the discrepancy in public pronouncements of programmatic success relative to evaluation of official data are discussed.